Med sina tankar kring balans och något av det som gör livet värt att leva bjuder Britta Flinkfeldt Jansson på en sommarhälsning i krönikeform!

Vilken lättnad när det är ljust vid morronpromenaden. När man inte måste ha fleecetröjan på när man går ut. Livet blir ju så mycket enklare när man inte behöver så mycket kläder, varken på små barn eller vuxna kroppar.

Promenaden med en kär vän. När man får prata till punkt. Berätta om det som ligger gömt närmast hjärtat. Inte för att jag har särskilt många stora hemligheter - jag som lever mitt liv som en öppen bok och trivs med det. Men att få bryta lite i funderingarna om livet och villkoren. Med någon som begriper och som man vet aldrig skulle vända nånting emot en. Även om jag skulle råka uttrycka mig ogenomtänkt eller fel.

Eller löprundan i vildsint tempo. Då hela kroppen tar i. Där, när man känner flytet, och att man är stark. Snabb kommer jag aldrig att vara. Men stark är jag.

Vikten av växelbruk i livet. Vila kommer av fysisk ansträngning. Men vila den ena hjärnhalvan gör man också när man låter den andra arbeta. Musik finns i den ena och logik i den andra. Bland annat. Har någon lärt mig. Kanske är det därför det är så viktigt att spela gammal musik i bilen. Högt. Och sjunga med. Och skynda sig att sänka när någon ringer. För man vill ju kanske inte att någon ska veta HUR gammal musik man spelar. Eller, vilket Gud förbjude, att någon hör hur man tar i, i refrängerna.

Kanske är det också därför som jag nu har skaffat mig ett dragspel. Jag vet inte varifrån idén egentligen kommer. Och familjen har sett lite olycklig ut när jag fört det på tal. Men nu sitter jag hemma på kvällarna och försöker ta ut Lilla Snigel, Idas Sommarvisa och I Natt Jag Drömde. Med högra handen. Jag har inte kommit till den vänstra än. Den med ackorden. Kanske ska jag överraska släkten med en truddelutt till midsommar. Eller inte.

Gå ner i tempo. Sitta stilla på bryggan och titta ut över vattnet med en kopp kaffe i handen. Att inte tänka på jobb eller måsten. Att låta sinnena vila. Jag, som aldrig varit en stor kaffedrickare har kommit att tycka att kaffe smakar ledighet. Fikarast. Avkoppling. Hjärnan saktar ner.

Läsa en deckare. Bli helt uppslukad av vem som är mördaren. Knappt kunna lägga boken ifrån sig fast klockan pekar på att det är jättesent. Snart morgon. Och sen sova lite längre. Vakna senare och inte med hjärtat i halsgropen eller med dåligt samvete för att man borde varit upp tidigt och gjort nånting nyttigt.

Middagen på altanen. Matjessill. Nypotatis. Gräddfil. Gott grillat. Murkelsås. Ett glas rött. Rabarberpaj. Eller jordgubbar. Vaniljsås. Maken och barnen omkring. Någon som råkade komma förbi och som också var hungrig. Ett glatt samtal om ingenting viktigt. Som plötsligt bränner till och blir mycket viktigt.

Att ta emot en komplimang. Ta in det givaren vill säga. "Du är duktig". "Det där gjorde du bra". I mitt jobb kunde det vara lätt att tänka att den som sa det bara vill ställa sig in. Men jag tänker att om man ska lyssna till kritiken och försöka hantera den konstruktivt så ska man också höra på de som viskar att något var bra.

För man behöver balansen i livet. Slitet och jobbet behöver kompletteras med livets goda. Det var dit jag ville komma.

Trevlig sommar!

Britta Flinkfeldt Jansson