Margaretha Henricson berättar om sina erfarenheter av odling - En sommar i Lappland.





SOMMAR i Lappland kanske inte är vad man är van vid om man kommer från Roslagen. Jo, det finns fina dagar, det finns varma dagar och det finns en annan sorts dagar.
Så har det förresten varit i hela Sverige just den här sommaren, man har inte vetat från den ena timmen till den andra hur vädret ska bli, det är bara att tacka och ta emot det som blir, även om man har åsikter.








Att vara trädgårds-och odlingsintresserad här i norr är en betydligt större utmaning än det är söderöver. Man vet inte vad som växer, vad som överlever eller ens gror.

I Roslagen är det bara att så i växthuset (eller på balkongen) i början på maj och sen sätta ut precis lagom stora plantor av än det ena, än det andra efter järnnätterna i början på juni och så har man en given succé. Tomaterna frodas, physalisen växer så det knakar och snart nog kan man äta sig mätt på små fina tomater och orange physalisfrukter varenda dag. Det är lätt att odla där.




Här i Arjeplog är det inte riktigt lika lätt, det har vi nog fått erfara, Bosse och jag. Vi försådde när jag trodde det var lagom med rospiggska mått mätt och allting grodde och växte bra - inomhus! När odlingen blev för ymnig för att ha kvar inne fick den flytta ut i växthuset, till en början med stöttning av en fotogenkamin, men mer än hälften frös ändå ihjäl. All min odlarlycka och kunskap om hur det skulle gå till kom på skam och jag gick mot ett svidande nederlag. 90% av min odling gick till komposten och jag kände att de tusenlappar vi betalt för växthuset var bortkastade pengar, både arg och besviken var jag. Och aldrig kom värmen som vi alla här uppe väntat på, den har faktiskt inte kommit än.


Men det finns små överlevare, som kämpar för sitt liv trots kylan. De fem ynkliga små tomatplantorna är idag 70 centimeter höga och blommar frenetiskt. Om det hinner bli några tomater för oss att äta står i stjärnorna, men de vill verkligen och jag gläds över deras livsvilja. De är lite som jag varit under mitt liv, det som inte dödar, det stärker!

Det är sent på sommaren nu, strax är den slut. Det blev ingen riktig sommar i år, ingen riktig värme som förra året, men vi får hålla tillgodo med det vi fick. Kanske kan man åka till en annan plats, i ett annat land för att få värmen vid ett annat tillfälle, men ljuset vi har här finns ingen stans söderut. Jag älskar ljuset här i norr, det är den största gåva människorna fått.

Midnattssolens trolska ljus över de stora sjöarna, aldrig en tänd lampa på månader. Närhelst på dygnet är det fullt dagsljus. Man behöver inga persienner eller rullgardiner, det är bara att sluta ögonen när det är dags att sova och skulle man råka vakna mitt i natten, behöver man aldrig fundera över var man är. Det är bara att öppna ögonen och se att man är hemma!


Den kalla sommaren gör ju också att bärskörden blir dålig, det är tråkigt eftersom mina lager är slut. I slutet på juli står lingonen fortfarande i blom och blåbären är långt ifrån mogna, om det ens finns några. Jag ömkar alla utländska bärplockare som lockas hit med löfte om gröna skogar (som vi ju har gott om) och guld i plånboken (som det blir dåligt med) av profithungriga, samvetslösa människor. Jag ser med förfäran på TV, hur hitlurade bärplockare behandlas och det upprepas år efter år utan att "någon", vem det nu skulle vara, gör någonting åt det.


Men det finns en värld mittemellan växthuset och bärskogarna också; min trädgård! Det är långt ifrån allt som jag vill ha där som växer där. Men det som växer, trivs och överlever de hårda vintrarna, har frodats trots att det varit kyligt och regnigt i denna sommar. Eller kanske just därför, vem vet? Varje dag går vi och kollar "bedriften" som min danske make säger. Ser hur potatisen i det lilla landet växer till sig, hur blommorna blir höga och fina och går i blom. Det är långt ifrån det jag odlade i Roslagen och många gånger helt okända växter för mig, men det är härligt att se vilken vilja dessa överlevare har.




Varför ska man sitta och sura över en kall och tråkig sommar när jag bara behöver gå två meter utanför ytterdörren för att se en vilja av stål och en enorm livskraft och livslust? Allting är inte alltid perfekt här i livet men man behöver bara titta ut genom dörren så får man ny lust och ny energi, trots grå himmel och regnskurar! Livet är inte så dumt ändå, "trots allt"!

Text och foto: Margaretha Henricson