Det här är allvar. Den här krönikan berör ett samhällsproblem: kvinnomisshandel.
Margaretha Henricson berättar sin historia, med förhoppningen att kunna hjälpa och stötta utsatta kvinnor, och få dem att agera och ta ansvar för sina liv.

Av mina tidigare krönikor har det säkert framgått att jag är en glad och positiv människa som kan se det fina i det lilla och uppskattar både folk och fä och växtlighet.
Men det finns både mörka och allvarliga tankar hos mig också, om saker som hänt tidigare i mitt liv och som tyvärr förekommer oftare än man tror.
Och för undvikande av alla missuppfattningar redan nu, det här gäller INTE Bosse trots att jag gick omkring med ett jätteblåmärke i ansiktet i våras, det hade tandläkaren ställt till med när han drog ut en ovillig tand.

Jag pratar alltså om kvinnomisshandel, våld mot kvinnor i hemmet eller Domestic Violence.

Det här är något som förekommer i hög grad bakom stängda dörrar och som egentligen inte behöver innebära att en man slår sin kvinna. Eller tvärtom för den delen, även kvinnor brukar våld på män, fast det är inte lika vanligt.
Psykiskt våld är lika effektivt som fysisk, det kanske tillochmed är värre många gånger eftersom det inte lämnar synliga spår på kroppen. En kvinna som utsätts för psykiskt våld blir osäker, tappar all självkänsla och tillslut blir hon ett viljelöst mähä som går med på allt. Hon orkar inte och vågar inte säga emot, all egen vilja har försvunnit.

Så långt ner kom inte jag i det destruktiva förhållande jag levde i, jag var starkare än han var. Den man jag levde med och naturligtvis trodde gott om fast jag borde vetat bättre, försökte sig på den psykiska delen först; instuckna små pikar, inlindade elakheter, förbud för både det ena och andra, överförmynderi, misstänksamhet och svartsjuka, allt accelererade undan för undan.
Han talade om för mig vad jag skulle ha på mig och vad jag inte skulle ha på mig. Vem jag fick umgås med och hur länge. Om jag skulle använda smink eller inte. Allt som jag överhuvudtaget gjorde eller gjort tidigare fick inte förekomma, det var knappt jag fick gå till jobbet för där kunde han inte kontrollera mig. Och eftersom jag hade ett jobb med tystnadsplikt kunde jag heller inte berätta så mycket om mitt jobb.
"Äsch, du är ju bara lantbrevbärare, varför kan du inte tala om vem du träffat?" Två tjurskallars kamp varenda dag men jag vann, om man nu kan kalla det vinna att hålla på sin tystnadsplikt.

Naturligtvis är alkohol ofta, kanske oftast, inblandad när det blir bråk. Många kvinnor har likväl som jag, upptäckt att den man lever ihop med är missbrukare. Den här mannen hade två sätt att dricka alkohol; ett socialt, trevligt tillsammans med vänner och med mig i början, en flaska rödvin till lördagsmiddagen. Det andra sättet var att sätta i sig så mycket sprit så fort som möjligt och bli medvetslös, vakna och hälla i sig mer och hålla på så i några dagar. Dagar då jag med skammens rosor på kinderna försökte förklara för en arg arbetsgivare vad han höll på med.
I nästan ett halvår körde han med en av mina bilar men avslöjades med att inte ha körkort när han fick syn på en poliskontroll och blev så nervös att jag fick ta över ratten. Den kvällen gick det upp för mig att jag nog snarast skulle försöka ta mig ur det där förhållandet, innan jag själv råkade riktigt illa ut. Det var ingen rolig insikt att jag gjort en sån dundertabbe som att flytta ihop med den mannen.
Det kände han också på sig, att jag ville bort, för nu tilltog allting och snart övergick den psykiska misshandeln i fysisk. Han kom hem full från jobbet, nu i arbetsgivarens bil för mina fick han inte länge ha nyckel till, och gav sig på mig.
Jag förklarade för honom att om du rör mig ringer jag till Polisen, men det trodde han inte på, "jävla skitsnack och tomma hot", som han uttryckte det.
Hade han gjort det hade kanske min nacke varit hel och han sluppit sitta i fängelse. Fast å andra sidan får jag medge att det var rätt åt honom, han hade förtjänat varenda minut han satt där.
Det finns så mycket som är så skambelagt för kvinnor som blir utsatta för våld, oavsett psykisk eller fysisk. Man målar över blåklockor och använder långärmat för att dölja skador. Man drar sig tillbaks från umgängeslivet för att inte avslöja hur man har det. Man börjar ljuga för sin familj och vänner för att slippa erkänna hur det ligger till. Barn far illa.

"Men hur ska jag klara mig ensam, hur ska jag ha råd att leva? Och han ÄR ju så snäll när han är nykter?"
Jo, nog klarar man sig med mindre, man kanske rent av får ett liv som är värt att leva även om man får vända på slantarna lite extra. Att slippa vara orolig för vad som ska hända efter jobbet eller på helgen är värt mycket. Slippa dra sig undan, slippa misstro och svartsjuka. Och framför allt slippa vara rädd för sin egen person, kanske för sitt liv.
Det finns hjälp att få men man måste ta första steget själv, inte vänta till man är halvt eller helt ihjälslagen.
Polisen tycker inte att en kvinna som kommer och anmäler en misshandel är mindervärdig, man blir mycket väl bemött. Socialen gör vad de kan, skaffar fram ett tillfälligt boende om det behövs. Kvinnojourer kan ge det moraliska stöd som behövs. Tillochmed arbetsgivare är mer förstående än man tror i såna här situationer.
Jag gick till Polisen och fick så småningom mannen dömd till det han förtjänade och jag talade om för alla som ville lyssna vad som hänt. Det går inte att tiga ihjäl sånt här, man måste prata om det, helt enkelt!

Kanske det är så att munnen är själens ventil, för jag gick ändå stärkt ur det hela. Jag känner visserligen obehag när vi stöter på varandra, för det händer, men han tar aldrig kontakt.
Det var en mörk och tråkig tid i mitt liv, dessbättre ganska kort och jag uppmanar alla som utsätts för våld bakom hemmets stängda dörrar att göra det jag gjorde. Ta inte emot varken orättfärdiga anklagelser eller slag. Låt inte en annan människa sätta sig på er utan gå till Polisen.
Ingen har rätt att ta ifrån en annan människa dess värdighet, dess självkänsla eller kanske tillochmed dess liv. Sådana människor ska stoppas i tid och det kan bara den som är utsatt göra med att agera, hur svårt det än känns.
Jag har ett fantastiskt liv nu, tillsammans med en hjärtegod Bosse, undrar hur det skulle ha varit om jag inte hade tagit tag i mitt liv och sett till att få slut på eländet?

Margaretha Henricson