Ett lunchmöte med sommar i Arjeplog som tema. Ett lunchmöte som utmynnade i en promenad med skräp-plockning längs Drottninggatan.
Maria Söderberg skriver om en vandring med kommunalrådet, och om sin inställning till de benämningar vi använder oss av för områden i vår närmiljö.


Det är angenämt och intressant att träffa folk. Inte minst kommunalrådet i Arjeplog, Britta Flinkfeldt Jansson.
Det var nästan två år sedan vi senast hade ett längre samtal som framför allt handlade om skyltar i Arjeplogs kommun. Minns också tydligt att vi diskuterade om hur vi framställer berättelsen om vår gemensamma hemkommun.
Nu skulle det bli ett lunchmöte.
Jag är ingen stor anhängare av att samtala över en lunch. Det blir liksom ingen ordning på hela tillställningen. Stå i kö. Välja maträtt. Fippla på med brickor och bestick. Leta efter smör. Inse att man egentligen beställt en alldeles onödigt stor
portion mat när man borde fortsätta hänge sig åt en lågkalorilunch. I min egen arbetsvardag blir det ofta yogurt, musli och kopp kaffe med mjölk. De där efterhängsna kilona på höften är en misär.

Inför mötet med kommunalrådet hade jag föreslagit en sak. Vi går till torget. Det var där jag ville diskutera utgångspunkten för en idé om sommarturism.
Till min stora lättnad accepterades detta förslag. Och ännu bättre: hon föreslog en fillunch hemma hos sig!
Det innebar att vi vandrade oss genom mötet och slutmålet var vårt gemensamma barndomsområde Norrbacka. För er som undrar är Norrbacka en alldeles egen del av Arjeplog. Avskild från plass´n och Lugnet med sin egna atomsfär. När mina föräldrar byggde ett rött hus i tegel 1960 var det sista huset längs Drottninggatans östra del. Ett stenkast från vårt hus fanns en tjärn där vi åkte skridskor och intill Domängatan mitt emot Hofmans fanns en stor äng med tuvor.
Idag finns som bekant ett antal hyreshus på den ena sidan av Drottninggatan. Att någon vid något tillfälle skämtsamt yttrade att detta skulle vara "Hall", "Kumla" eller "Österåker" är väl möjligen roligt vid något tillfälle. Men att detta skulle bli vedertagna benämningar för lägenhetsområden på Norrbacka är fullständigt vrickat! Här, intill foten av Renberget, i en av landets mest vackra områden, ligger hus som i s k folkmun liknas vid fängelser. Suck. Vad ska man säga? Jag säger aldrig så, men just här, i denna krönika, kändes det angeläget att klämma ur mig och dra en lans för just benämningen Norrbacka.

Att vandra omkring med Britta Flinkfeldt innehåller en extra manöver. Efter en stund gjorde jag samma sak.
Plockade skräp.
Vi diskuterade alla möjliga intressanta uppslag. Det var många penseldrag om kommunens utveckling, och så dyk ned på backen för att fånga in en tillplattad burk... och så var vi inne på sommarturismens genuina möjligheter... och så dyk ned igen på backen för att fånga in ett glasspapper, en bit tyg, en glasflaska eller en plastbit som skrek efter uppmärksamhet. Särskilt intill ICA:s parkering och ingången till kommunhuset - den mindre entrén - var det extra mycket. Fångad av dagens plötsliga antiskräpoperation undrade jag i vrede hur många som egentligen passerat just här utan att plocka upp ett enda papper! Mitt kriminalregister växte.

- Jag plockar alltid skräp när jag är ute, sa Britta.
Hon verkade inte ett dugg anklagande för folk som inte böjde rygg för ett kolapapper.
- Folk slänger mindre skräp på backen om det inget skräp finns där sedan tidigare.
Så sant.
Ni förstår själva? Det går inte att gå intill en människa som så konkret bryr sig om vår närmiljö utan att själv börja plocka. Jag oroade mig för hur vi skulle hitta sopcontainer eller en papperskorg. Hur mycket skräp kan man släpa på längs hela Drottninggatan?
Min gröna skinnväska var inte lämplig som soppåse. Jag sneglade på Brittas portion av skräp i nyporna och undrade hur länge hon skulle hålla ut.
Det finns bara två personer i Arjeplogs kommun som jag vet är likadana vad gäller skräp på gatan och diken som kommunalrådet. Det är min egen mamma Elsa
Söderberg och Christer Westin i Laisvall.
Det finns mycket att säga om båda dessa personer. Men här en sak: försök inte att skräpa ned intill dem med till exempel skramlande burkar eller godispapper... oj, oj.
Alla ni som vet vilka de är förstår vad jag menar.
Jag är övertygad om att vi alla har en Britta, Christer eller Elsa omkring oss. Och min tacksamhet finner inga gränser.
På något sätt blev just detta skräpplockande den angenäma och intressanta startpunkten för hela samtalet. Om mina idéer landade hos motparten och omvandlas till något konkret är svårt att veta, men Arjeplog blev i alla fall ett kilo mindre belamrat med sopor idag.

Maria Söderberg