Sällan, om ens någon gång, har antalet åhörare varit så stort som vid måndagens fullmäktigesammanträde. Och orsaken var inte de ärenden som enligt dagordningen skulle avgöras. Orsaken var ett beslut som togs i fredags av Barn- och Utbildningsnämnden, om besparingar inom skola och förskola. Besparingar som berör många och som väckt stort engagemang.

Sara Sundström är ordförande för Lärarförbundet i Arjeplog. I denna krönika berättar hon om sin syn på det som har skett och som sker inom skolans värld i Arjeplogs kommun.


I januari 2002 klev jag som nyutexaminerad lärare in på Kyrkholmsskolan. Här är jag fortfarande kvar trots att jag vad jag kan minnas ännu inte varit med om ett enda läsår utan sparkrav, konsekvensbeskrivningar och riskbedömningar. Något år handlade det om att flera lärare skulle sägas upp, men sedan gjordes en omprioritering och ingen sades upp. Men vi har hela tiden levt under sparkrav, någon procent av en tjänst, läromedel eller IT.
För att inte tala om alla de år då man drog i nödbromsen i oktober sedan man upptäckt att skolan spenderat så mycket, innan man äntligen insåg att det är fullt normalt att skolan gör sina stora inköp under sommaren.
En kollega ställde idag frågan hur mycket man egentligen sparat på skolan genom åren. Den frågan kan jag inte svara på, men det vore onekligen intressant att veta.
Det är flera år sedan jag och mina kollegor konstaterade att smärtgränsen var nådd, att det inte gick att spara mer i skolan. Lika fullt har det knaprats lite här och lite där och resurserna har minskat lite till för varje år som gått.

I fredags fattade Barn-och utbildningsnämnden ett beslut som inte innebär lite här eller lite där. Det handlar om stora besparingar som kommer att få konsekvenser.
Skollagen ställer stora krav på oss inom skolan, alla barn och elever ska få möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. De elever som har lätt att lära ska få möjlighet att nå längre i kunskapsutvecklingen. Som lärare ska vi inte prioritera mellan elev x som har svårigheter att nå målen eller elev y som lätt når målen, båda ska prioriteras och få förutsättning att nå så långt de kan. Med minskade resurser blir det en omöjlig ekvation.

När man från politiskt håll valde att omorganisera kommunens administration för några år sedan gjorde man en prioritering av vad som är viktigt. Man tog bort en del tjänster men valde också att skapa en helt ny verksamhet, utvecklingsenheten.
Det var ett medvetet beslut, eftersom kommunen behöver utvecklas, behöver växa för att frodas. Grunden till utveckling läggs i skolan. Har vi en bra skola kan det vara våra barn som står för nästa stora utveckling inom bilindustrin, eller som kommer med den idé som får kommunen att växa flera gånger om.
Satsar man på fullt allvar på utveckling måste man också vara villig att satsa på skolan trots att det rent ekonomiskt inte är ger en vinst i steg 1. Vid dagens kommunfullmäktige var det någon som sa att man inte kan omfördela underskott, jag anser att det är en prioriteringsfråga. Man kan låta någon annan förvaltning bära en ännu större besparingsbörda och minska skolans.

Siktar man på att utvecklas så är det en nödvändighet att prioritera skolan, och alla elever.
Inte elever i behov av stöd eller högpresterande elever, man måste satsa på alla!
Det är ett beslut som gör ont sa någon vid dagens möte i fullmäktige. Och ja det gör ont, men de styrande i Arjeplog har fortfarande möjlighet att ändra sig och låta det smärta lite mer någon annanstans.
Men vad som är skönt att se är det engagemang som väckts. Den stora åhörarskaran på fullmäktige var en markering att skolan är viktig, att Arjeplogs innevånare ser skolan som ett prioriterat område. Då kanske man innan budgeten slutgiltigt ska klubbas också inom de politiska partierna bör ta diskussionen huruvida skolan ska prioriteras och budgeten omfördelas.

Sara Sundström