Jag är egentligen inte så förtjust i jul. Eller bemärkelsedagar. Söker man i mitt inre så finns det säkert nån förklaring, men jag nöjer mig med att konstatera att jag gillar vardag bättre än helg. Förutom sovmorgnarna då. Jag brukar säga att "är det nånting jag önskar mig när jag blir äldre så är det att bli morgonpigg".

Men jag tycker att hösten har varit slitsam. Vi har haft mycket som har varit tungt att ta ställning till i kommunen. Mycket som har varit pest eller kolera. Och jag har rest mycket. Kört många mil. Det finns de som tycker att jag borde vara i Arjeplog mera. Men ska jag kunna bevaka Arjeplogs intressen på ett regionalt plan, eller nationellt, så måste jag vara där. För man måste delta i samtalen. Förklara hur vi har det och vad vi behöver. Jag häpnar ibland över att det finns så mycket okunskap om de små kommunernas villkor. Och försöker förklara. Och igen.

Och med en slitsam höst så blir det bra med jul. Många av er jobbar även under mellandagarna. Och gör ett fantastiskt jobb. Men jag ska vara ledig några dagar. Läsa deckare. Springa. Fundera. Tänka i större perspektiv.

Det går inte att komma ifrån att löpträningen gör underverk för själen. Och tanken. Ibland är jag verkligen less på springandet men jag vet att om man håller i så kommer lusten och glädjen tillbaka. Och jag vet att jag både sover bättre och klarar de påfrestningar jag möter bättre om jag är någorlunda vältränad. Om jag gjort några mil ute längs vägarna.

För att inte tala om vad det goda samtalet med en riktigt god vän kan göra för själen. En vän som är uppriktig och kan vara brutalt ärlig. Men som vill väl. Som säger saker som man får ta hem och sova på. Som kan skava lite och som man får vända och vrida på ett par gånger. Det är ju sällan som saker är glasklara och enkla. Som i kommentarsfälten på sociala media. Där tycks åsikterna tvärsäkra. Och ofta nedlåtande. Det kanske blir så om man kan gömma sig bakom en signatur. Man vräker ur sig och struntar i om man är särskilt konstruktiv.

Julen markerar någon sorts gräns. Andningspaus. Barnen har jullov. Laddar batterierna. Gör andra saker. Vi vuxna behöver också hitta våra andningshål. Våra sätt att vila. Stänga av. Låta hjärnan gå på låga varv. Någon behöver två dagar och någon annan behöver två veckor. För att vila. Någon vilar genom att göra något annat. Någon genom att inte göra nånting alls. En blir rastlös av att inte ha något att göra. Nästa blir lugn. En vill titta på tv. En vill lägga julpussel. Någon annan vill absolut spela hockey. Men vilken väg du än väljer så hoppas jag att dina batterier blir laddade. Att oxveckorna efter jul inte blir så långa. Att solen snart kommer tillbaka. Och är det något vi kan vara säkra på så är det väl just det.

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Britta Flinkfeldt Jansson