Gösta Jonsson, bosatt i Sollentuna, men med rötterna i Arjeplog, eller närmare bestämt Höganäs, delar med sig av sina tankar kring hembygd och hur man som utflyttad kan förhålla sig till förändringar som sker.
Efter avslutad realskola började Gösta Jonsson gymnasieutbildning i Luleå, och sedan 1959 har han inte varit bosatt i Arjeplog. Men intresset och engagemanget för Arjeplog har han alltid haft, och via internet är hembygden nu mer lättillgänglig - oavsett var man befinner sig.
Gösta Jonsson har skrivit ner minnen och tankar, bland annat om barndoms- och ungdomsåren, och har ett par gånger publicerat sina texter i Dagens Nyheter.
Nu får Arjeplognytts läsare ta del av hans krönika om Hembygd:

Som kommunchef i en mindre kommun i Västerbotten under 1980- och 90-talet var jag med om att sommartid inbjuda tidigare kommunbor till träff med kommunledningen. Ibland mötte vi då kritik för att kommunen/hembygden hade förändrats alltför mycket. Man hade kvar sin bild från kanske 50-talet och vände sig emot de förändringar som skett. "Varför är inte den gamla skolan kvar?" "Varför är inte fotbollsplanen kvar på sin plats?" är exempel på frågor och synpunkter vi mötte.

Efter ett sådant möte rannsakade jag mig själv. Uppvuxen i Arjeplog lämnade jag hembygden efter realexamen 1959, ännu inte fyllda 17 år, för att fortsätta gymnasiestudier i Luleå, 25 mil bort. Sedan dess har jag endast tillbringat ferier och semester i hemkommunen. Jag har noterat de stora förändringar som skett där och då bl a irriterats över att Skoltjärn, som fanns mitt i samhället, fyllts igen för att ge möjlighet till genomfart av nuvarande Silvervägen till Norge.

Denna tjärn fungerade vintertid som skridskobana, och vi tillbringade mycken tid där. Att jag särskilt fäst mig vid den är att jag en av de kalla vinterkvällarna på isen pussade en flicka för första gången. "Att kommunen förstörde denna tjärn!" hade jag ofta tänkt när jag var hemma på besök.

Efter den ovan nämnda träffen med de tidigare kommunborna insåg jag att födelse- och uppväxttrakten inte kunde vara ett "Skansen", som utflyttade kunde komma och besöka och vänta sig att uppleva som i barndomen. Förändringar sker och ska bestämmas av de boende i kommunen.

Idag som pensionär har jag tillgång till hembygden via Facebook-sidan "Du vet att Du är från Plass´n om Du…". Jag uppskattar att medlemmarnas aktiviteter, där man presenterar foton på gamla byggnader, skolklasser, arbetsplatser, evenemang m m. Det är för det mesta intressanta kommentarer och livliga diskussioner om olika händelser.

Denna sida har för min del inneburit att jag återknutit kontakten med personer från min ungdom. Bland annat har jag där "träffat" Alf, som varje tisdag under några år på 50-talet med butiksbussen besökte vår by och gav oss möjlighet att proviantera. Jag har också, fått kontakt med och i Gävle personligen nyligen besökt Doris från Kasker, min mors tremänning. Ett kärt möte, som gav oss båda mycket.

Jag känner mig bekväm med att, på avstånd, ha tillgång till hembygden på det här sättet och försonat mig med att "Skoltjänna" inte längre finns kvar.

Gösta Jonsson