Anneli Qvarnström reflekterar från sitt perspektiv över Filmfestival och fantastiska saker som hon upplevt i Arjeplogs kyrka - där allt kan hända...



Mindful yoga i Tranås kyrka med musik och soppa. Medveten andning. Dynor och kuddar bakom altaret. Tio kvinnor och två män samlade för långlunch, en paus i arbetet för det förvärvsarbetande folket eller aktiv vila för oss numera daglediga nypensionärer som föredrar den ljusa tiden före kvällsaktiviteter när man nu kan välja. Det var en speciell känsla att utöva meditativ yoga framme vid koret med Jesu himmelsfärd i blickfånget.

"Låt tankarna komma och gå" säger Irmas varma röst, "andas in andas ut i din egen takt." Vuxna människor ligger här på rygg i altargången och andas lugnt som det självklaraste i världen en vanlig onsdag lunch, kan jag inte låta bli att tänka i smyg. Vem kunde väl tro att jag helt frivilligt skulle ligga utsträckt här på kyrkogolvet i Tranås vackra kyrka som 66-årig pensionär från Norrbotten?

I kyrkor kan allting hända.

Tänker på min första tid på myndigheten i Arjeplog. En lunchpromenad till vackra rosa träspånkyrkan från Kristinas tid. Öppnar den stora porten - pianomusiken som möter mig får mig att vakna till: "As time goes by". Tankarna för mig ett ögonblick till en ensam barpianist på ett Stadshotell någonstans i Sverige. Närmar mig en ensam man vid pianot i vardagskläder, kortärmad t-shirt med synliga tatueringar på armarna. Ett överraskande möte. Han ursäktar sig. Vi hälsar kort på varandra. Han är arbetslös från slakteriet sedan en tid, då hans arbetsgivare tagit bort sig, berättar han som också skrivit dikter - en lapp satt på anslagstavlan vid utgången. En sorgsen kort personlig dikt, skriven med blyertspenna på ett tummat papper.

"Dans i kyrkan?" Smålandsmannen på besök hos mig i Arjeplog, såg mer än frågande ut. Läser hans tankar om hur kyrkofullmäktige i den egna församlingen skulle reagera. Rituella och heliga danser har åter funnit plats i kyrkorummet som en naturlig företeelse. Dansen är lika gammal som mänskligheten och anses som något centralt i nästan alla kulturers sociala och religiösa liv, så varför inte i nutidens kyrka? En minneshögtid i Gotlandskapellet för en levnadsglad kvinna avslutades med en koreografiskt uttrycksfullt bejakande dans i tystnad. Dans handlar om att tillbe livet. Att klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

Arjeplogs kyrka har verkligen en färgstark repertoar att stoltsera med. Inte minst sedan världens minsta och bästa filmfestival gjorde sitt intåg. Minns häftig och vacker filmmusik inta kyrkorummet, spontana självklara applåder och hurrarop, prästen Niklas mycket personliga presentationer. Bildvisning från en skärgårdsö med Taubes dragspelsvalser till. Maria Lundqvists oförglömliga Sally mellan dopfunten och predikstolen med publiken som aldrig ville sluta skratta i bänkraderna. Nu senast Postludium ur James Bonds senaste film som pampig avslutning av filmisk gudstjänst, på kyrkorgel och saxofon från läktaren. Jag ryser ännu. Som sagt det mesta kan numera förekomma i kyrkan.


Filmfestivalen i Arjeplog är verkligen extra av det mesta! Förutom det vackraste natursceneriet runt själva "Plassn" som porten till oändligheten inom oss, filmer som sätter fingret på sorg och glädje, konflikter och drömmar. Filmer som tar tag i själva existensen. Filmen hjälper oss att förstå vår plats i världen som Professor Axelsson säger. Vindlande samtal efteråt med filmskaparna och varandra, ställa frågorna, sjunga, skratta, gråta, känna sig delaktig, få nya insikter, tankar, sammanhang och kunskaper. Allt detta är magiskt. Svårt att beskriva - måste upplevas på plats! Dotter Ida och jag sitter sent på Fjällgården "Guns and Roses" och pratar om filmerna vi sett. Äta sova dö, Simon och ekarna, Flimmer och Ego. Om solidaritet, medkänsla, barndom och vuxenliv, innan vi somnar gott av alla intryck i kombination med den syrerika fjälluften.

Drottning Kristina och Arjeplogs rosa träspånkyrka måste känna sig extra stolta efter årets maximalt innehållsrika gudstjänst och avslutningskonsert under filmfestivalen. "Men det var ett konstigt psalmval" sa den äldre kvinnan som van kyrkobesökare. "Både skolavslutning och begravning på samma gång!" Den saliga blandningen berodde på prästens uppdrag till skådespelarna att välja sin favoritpsalm med helt olika berättelser och motiveringar. Maria Lundqvists egna hyllning till den gamla, fula och arga kvinnan, tänker jag särskilt på, på denna Internationella kvinnodag. Fram för dessa starka karaktärskvinns som varken räds hin håle eller nån annan! Upp i kyrkgången kommer så den ensamma tonårstjejen i sin vackra samiska dräkt och jojkar sin magiska jojk, som jag tror betyder tack för denna gång, välkomna nästa år igen.

Vi går ut ur kyrkan helt stumma, alla våra inre organ är berörda av kärlek, ljus och intryck. Tack Arjeplog i mitt hjärta! Jag längtar redan till nästa års tioårsjubilerande Filmfestival!

Varma vårvinterhälsningar!
Anneli Qvarnström