Liv och död. Sorg och saknad.
Margaretha Henricson berättar i sin krönika om känslor och om praktiska frågor som måste lösas.
Om utmaningar och om framtiden.
Om Livet efter Bosse.



Det här med att bli lämnad ensam när ens make plötsligt och mycket oväntat dör, det är en annan sorts resa. Det är en resa till helvetet och tillbaks. Sorg och saknad, tomhet både i huset och i hjärtat gör inte en redan lång och tung vinter lättare att uthärda. Konstigt nog går det ändå och alla dagar är inte svarta. Ljuset här i norr börjar komma tillbaks, snart är solen uppe i 12 timmar och för varje dag som går knaprar solen och ljuset lite mer på natt och mörker.
För mig börjar livet liksom om varje år så här dags. Bara de fyra hatmånaderna november, december, januari och februari har gått ser jag ljusare på tillvaron igen. Och så blir det i år också om jag får bestämma.


Sorgen och saknaden efter Bosse kommer inte att försvinna i första tag, men nu är det en annan tid och ett annat liv som gäller. Nu ska jag lära mig att leva ensam, vänja mig vid att hämta mitt älskade morgonkaffe i sängen igen, något jag inte behövt på nästan fem år. Lära mig att komma ihåg att äta och helst vid bordet och med kniv och gaffel. Inte sitta i soffhörnet och äta med sked ur en pyts där jag rört ihop något någorlunda aptitligt.

Men det är inte bara det basala som att hämta morgonkaffe och äta middag jag måste göra själv, det finns en massa nya saker att lära också. Sånt som jag varit helt befriad från tidigare och som är fullständigt främmande för mig, men som måste göras.
Hur gör man med en pelletskamin, till exempel? Hur fyller man den? Hur sotar man den? Hur rengör man en värmepump? Hur laddar man ett bilbatteri? Hur får man igång snöslungan? Och vad gör man när bredbandet trasslar?

Jag säger bara; tack och lov för grannar och Bosses dotter som ställer upp och reder ut problemen för mig. Och alla tålmodiga unga män på Telias support som förklarar för en okunnig tant ända till hon fattar!

En konsekvens som inte slog mig förrän efter ett ganska långt tag var, att om man helt plötsligt ska göra allt ensam som man var två om tidigare, då tar det faktiskt dubbelt så lång tid. Och en del av det jag gör är alldeles för tungt men måste göras ändå. Kaminen och jag kommer inte riktigt överens men konstigt nog vinner jag alltid kampen, även om jag inte orkar lyfta pelletssäcken till påfyllningen utan får fylla på med ett litermått. Varmt blir det iallafall tillslut, ofta två gånger eftersom jag blir både arg och svettig innan allt är klart och jag kan tvätta mig i mitt ibland mycket sotiga ansikte!
Jag kan inte påminna mig att Bosse någonsin var så där svart i ansiktet när han gjort samma sak och inte heller att det låg pellets över halva hallgolvet. Och det gör minst lika ont att gå på en pellet som att få en Legobit under foten.


Ibland kan jag nästan tycka att det är roligt med alla nya göromål och ser det som en utmaning att lära något nytt varje dag. Och dessutom känna att jag klarar dem. Min högra arm och axel är inte riktigt i form men nu får den göra rätt för sig ändå och Apoteket får lite bättre försäljningssiffror på Alvedon.
Men livet går vidare en dag i taget, även om det gnisslar ibland.

Jag fick ett tips av en kompis att sätta upp mål varje dag och det tog jag till mig och skriver dem på white boardtavlan med röda bokstäver. För det mesta kan jag stryka dem undan för undan och på kvällen den dagen alla mål är strukna, då känner jag mig väldigt nöjd.
Dessutom har jag bestämt mig för att gå ut och träffa folk, inte sitta hemma i ensamhet. Nellys har fått många besök och häromdan anmälde jag mig och gick till den Internationella middagen på Lyktan, en mycket trevlig och framför allt god tillställning. Mat från minst tio olika länder, allt från amerikanska bovetepannkakor med lönnsirap till kinesiska grillspett med lite drag och nigeriansk soppa.

Jag försöker göra det trevliga vi gjorde tillsammans, men utan att vara sentimental, Fortsätta att träffa folk och vara social även om soffhörnet är mer än lockande ibland. Och med goda grannars bistånd fick jag även ut skotern från förvaringen fast snön låg nästan meterdjup utanför och batteriet var urladdat. Tillsammans med dem har jag sedan varit upp på Akkelis tre gånger. Min axel protesterar över det frivola tilltaget att köra så långt två dagar i rad, men man kan inte bar tänka på kroppen, själen måste ha sitt också.

Och finns det ett vackrare ställe att vara på? Att stå där uppe på toppen och ta in den fantastiska utsikten med snöiga sjöar och fjäll utmed hela horisonten gör en både glad och ödmjuk inför naturens storslagenhet.
Ändå har jag tagit beslutet att flytta härifrån. Lämna den vackraste platsen på jorden, lämna alla nya och goda vänner. Lämna den plats där jag verkligen upplevt sann lycka under några få år och stor sorg.

Riktigt var mitt nya hem finns vet jag inte än men Roslagen är målet. Inte heller vet jag när flyttlasset går, men något svävande uttryckt "nångång före sommaren".

För trots att livet just nu mest består av en oändlig uppförsbacke, når jag ju krönet så småningom och jag ska ta mig dit även om det är motigt! Min medfött positiva grundinställning till livet ska ta mig dit, om inget annat gör det!
Kärleken till Bosse och kärleken till Arjeplog kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta, med ett sorgset stråk över att underbart alltid är så kort!

Margaretha Henricson