Var det bättre förr? Eller är det bättre nu? Hur är det med äldreomsorgen, blir den bättre för att det finns olika aktörer som erbjuder service och omsorg?
I den här krönikan, skriven av Gösta Jonsson, finns beskrivningar och reflektioner över förr och nu.



Min brorson Mats har i sin krönika i en av Stockholms stadsdelstidningar reflekterat över förr och nu. Utifrån sin nyligen passerade 40-årsdag funderar han över sin plats i tiden och på jorden. Han jämför sin uppväxt och barndomens världsbild med sin nu sjuåriga dotters, och även med sina föräldrars.

Jag har också nyss fyllt jämnt, sjuttio år, och på samma sätt som Mats konstaterar jag att mitt födelseår, liksom hans, inte heller är alltför avlägset. Åtminstone inte ur mitt perspektiv. Men om jag går ytterligare 70 år bakåt frän mitt födelseår, så skriver vi 1872. Oscar II besteg tronen det året, det var bara sju år sedan ståndsriksdagen avskaffats och ersatts med tvåkammarriksdag och min farmor, som då var två år skulle hinna fylla 50 år innan hon fick rösta.

Medan Mats i sin krönika funderar över utvecklingen ur ett barnperspektiv, så landar mina reflektioner, av någon anledning, i de äldres situation under perioden.

De åldringar, som då, i slutet av 1800-talet, inte kunde klara sig själva eller inte hade anhöriga, som tog hand om dem, auktionerades som hjon ut till lägstbjudande. Enligt doktor Wallqvists ´"Arjeplog fordomtida" upphörde detta förfarande där inte förrän 1905.

Min farmors far hade varit Malås näst rikaste renägare. Sedan hans enda dotter, min farmor, blivit änka med sex minderåriga barn, och han själv blivit änkling, skrev han över sin fastighet till henne. Överlåtelsen åtföljdes av ett förmånskontrakt, där han försäkrade sig om att dottern skulle svara för hans framtida försörjning. Detta kontrakt var mycket detaljerat, där han bl a föreskrev följande villkor: "varje morgon, på tid jag själv bestämmer, serveras kaffe på säng".

Jag tror att han hade det bekvämt sina sista år, medan farmor säkert hade det arbetsamt med tillsyn och skötsel av och ansvar för både den åldrande fadern och hus och familj.

Morfar engagerade sig i samhällsfrågor och hade förtroendeuppdrag i socknen. Han var engagerad i utvecklingen av 1900-talets välfärdssamhälle. Samhället skulle ha ett yttersta ansvar för omsorgen av medborgarna. Därför verkade han för att man på gamla dar skulle ges möjlighet att få bo på ålderdomshem och inte ligga anhöriga till last, om man inte kunde ta vara på sig själv. Ibland kanske han missionerade väl intensivt för sin sak, till vissas förargelse. "Pappa ska väl inte behöva komma till fattighuset", kunde någon anhörig bemöta hans argumentation med. Men själv levde han som han lärde. Vid 67 års ålder, efter mormors bortgång, ansökte han om plats på ålderdomshemmet. Efter några månaders väntan fick han flytta in där och bodde där till sin död tolv år senare.

På hemmet fick han tillfälle att diskutera sina favoritämnen, religion och politik, med övriga gäster där. Särskilt bra trivdes ha de första åren, då han bodde i ett fyrbäddsrum, och alltid hade folk omkring sig. Efter Vaukagårdens ombyggnad fick han eget rum, vilket han inte kände sig alldeles bekväm med.

Till skillnad från dessa två förfäder fick inte min mor möjlighet att själv bestämma över sina sista år och den omsorg hon så väl behövde. En svår demens gjorde den sista tiden tung, främst för henne själv, men även oss anhöriga. Det sista året vistades hon på demensboendet Facklan, där hon fick en mycket god vård. Jag minns mitt sista besök hos henne. Vi sitter i hennes rum, jag håller hennes hand. Då får vi meddelande att det är sångstund i matsalen. Vi går dit och när sångledaren får syn på mor börjar hon spela "Tryggare kan…" och mor, som knappt kände igen mig när jag kom, sjunger med sin altröst psalmens alla verser. Där lämnade jag henne där innan sångstunden är över, tacksam över att än en gång fått uppleva en av hennes många goda gåvor.

När jag så filosoferar över min egen ålderdom, som fortfarande känns mycket avlägsen, konstaterar jag att i min nuvarande kommun kan välja mellan ett drygt tjugotal serviceutförare, medan när mor behövde service och omsorg kunde vi bara vända oss till en enda, Arjeplogs kommun. Jag är inte övertygad om att det är tjugo gånger bättre där jag bor nu.

Därför är jag är rädd om den påsklämma jag fått i reklam i samband med kommunal informationsdag om serviceutbudet, symptomatisk nog anordnad på köpcentret.


Text och foto: Gösta Jonsson