Sommaren, med allt vad den innebär av semester- eller hemvändarresor, möten och soliga utomhusarrangemang är förbi.
I sin nya krönika minns Gösta Jonsson både denna sommar, och sin barndoms somrar med Mellanström och Ånge som viktiga utposter.




I min barndom var resandet ut i världen begränsat för oss. Far köpte sin första bil 1953, en blå Ford Anglia, 1950 års modell. Förutom kortare resor inom socknen gjorde vi dock inga längre resor än till pappas släkt och bekanta i Malå. Jag hade t ex inte varit i Arvidsjaur innan jag steg på rälsbussen där på vår skolresa i sjätte klass.

Därför var det spännande med personer i grannbyarna som flyttat bort och kom hem på besök vid storhelger och sommarsemestrar.

Så därför när Marianne i somras hade vänligheten att skicka över det innehållsrika magasinet "Silvervägen" till mig, så fastnade jag för ett par programpunkter i kalendern över sommarens många arrangemang.

Två evenemang fick mig att utöka min planerade resa till södra Västerbotten och fortsätta de 35 milen till barndomstrakterna: Föredrag om Uddjaurs släkter i Mellanström ena dagen och Arjeplog församlings "Byasnack" i Ånge dagen därpå.

Mellanström och Ånge, två utposter i min begränsade barndomsvärld. Från Kooperativa i Mellanström beställde vi matvaror, som kom med Flinkfeldts buss.

När jag började skolan utgjorde Ånge slutpunkt för vår skolskjuts. Min kusin och jag fick gå en kilometer till Ångevägskälet och där stiga på skolbilen in till i Plass´n. I väntan på bilen fick vi ibland stå utomhus, ibland i snöstorm eller 30 graders kyla.

Innan jag började skolan utgjordes det dagliga umgänget av mina tre pojkkusiner och min tre år yngre bror. Så det var en stor upplevelse att i skolbilen möta tre Ångeflickor, som gick i storklasserna och satt i droskans baksäte där de med sina ljusa flickröster ofta brukade sjunga någon av dåtidens slagdängor, bl a Nidälven.

Umgänget med byarna i grannskapet var ganska begränsat. Ett par gånger per år kom någon präst eller predikant och höll bönemöte, eller "samling", som vi sa. För oss barn var det roligast när andakten kombinerades med missionsauktion och man fick ropa in en ask med Alfatabletter eller en Sportkola.

Det är med en särskild känsla jag nu viker in på Ångevägen, där jag inte varit sedan någon gång på 60-talet. Jag anar det imponerande och skrämmande flyttblocket, "Storsten" kallad, på myren några hundra meter in i skogen till vänster om vägen. Lillberget, där vi brukade åka skidor, är nu skogbevuxet, där det sluttar mot avtagsvägen till Kåttjokk.

Strax breder Ånge by ut sig ner mot Uddjaur. Bebyggelsen är sig ganska lik, visserligen har husen ändrat färg och några har byggts ut. Åker genom byn ända ner till stranden och en brygga, som är mer imponerande än den kaj. från vilken vi rodde ut när vi skulle hälsa på flottarlaget, där pappa jobbade på sommaren.

Vädret medger inte att samlingen, som planerat hålls ute på bryggan, utan vi får hålla till i det hus, som tant Agnes bodde i. Nu är det en av hennes barnbarnsbarn med familj som bor i det numera tillbyggda huset.

Byasnacket har ett lättsammare anslag än 50- och 60-talets samlingar. Inte enbart psalmsång, bön och predikan utan även en gästtalare, idag kommunalrådet. Dessutom medverkar en ung flicka med dragspelsmusik.

Psalmsången är hjärtlig och intensiv, särskilt den av kommunalrådet önskade "Morgon mellan fjällen", som de flesta sjöng med i utan att behöva följa med i texten.

Vid det efterföljande fikat, med välsmakande hembakt bröd, får jag tillfälle att mingla med bekanta från uppväxten, bl a de tre Ångeflickorna.

Även om jag själv är utflyttare, så känner jag mig betydligt mindre unik än femtitalets föregångare.

Kontakterna mellan oss utflyttade och hembygden är mycket lättare och smidigare idag. Undrar om någon skulle ha tålamod att hos telefonist beställa och få vänta på ett manuellt växlat rikssamtal när man vant sig vid Skype, Twitter, chat och sms.

Fast då gäller det förstås att uppkopplingen fungerar.

Gösta Jonsson