Göran Wemmenborn kom till Arjeplog i mitten av 1960-talet, och blev kvar här som läkare i ständig jour under ett antal år.
Numera bor han i Skåne, men Arjeplog är ständigt närvarande i hans hjärta och tankar. Göran Wemmenborn är en av kommunens många ambassadörer som tar varje tillfälle som bjuds att berätta om Arjeplog, livet och människorna här.
I krönikan Arjeplog i hjärtat bjuder han på ett smakprov av sina minnen härifrån.


Många fina tankar har mött mig i Arjeplognytts rad av krönikor. Mycken erfarenhet och levnadsvisdom! Ibland en djup sorg, som kräver kraft för att gå vidare! Ibland en djup glädje över vad livet ger med ett dragspel!

Själv går jag tillbaka i tankevärlden till den Allhelgonahelg 1965 då min familj och jag tog oss till det för oss ganska okända Arjeplog på fullkomligt livsfarligt hala vägar. Väl framme fann vi en välkomnande blomsterbukett på köksbordet, som en liten hälsning och påminnelse om min stora uppgift. Under några timmar ett par månader tidigare hade jag besökt Plassen. Min Kärastes undring: "finns det en blomsteraffär där, så flyttar vi dit".

Blomsteraffären fanns och flera tuffa år som bygdens provinsialläkare tog sin början. Min föregångare tvärsöver gatan blev en god vän. Hans berättelser vid mina kvällsbesök i Doktorsgården gjorde starka intryck. Mitt inre beslut stod klart - jag ville göra mitt yttersta för att ge alla de drygt 5.000 fjällborna en så god sjukvård, som min hyfsat breda kompetens tillät. Utbildning av ambulans-personalen och effektivisering av ambulanshelikoptern prioriterades. Mottagning klockan 7.30 till 19.00 var mer regel än undantag och därefter vidtog natt-jouren. Jour hade jag alltid - dag ut dag in. En ledig helg på våren och en på hösten var välgörande och därtill fem veckors härlig sommarsemester. Ett läkarliv, som krävde allt! Med stöd av god hustru och tre underbara töser!

Det finaste betyg jag fick kom sedan jag blivit jumbo i Arjeplogsspelen och varvats flera gånger av Assar Rönnlund, Harald Grönningen m fl. Dagen efter vände den kära tanten vid dörren och bad att få säga något privat. Hon hade varit på loppet och sett mig bli sist - trött och svettig. Hennes betyg värmer fortfarande. "då kände jag att han var en av oss". Så var alla dessa år även om jag på slutet kände mig allt annat än frisk. (Efter ytterligare flera år med allt större problem och nu betydande sjukdomssymptom löstes gåtan - glutenintolerans.)

Efter åtta år erbjöds nya utmaningar och därtill möjlighet för töserna att gå gymnasieskola och bo hemma! Färden gick efterhand till Skåne och jag erbjöds en bra tjänst i företagshälsovård med forskning och undervisning av studenter vid Yrkesmedicinska kliniken i Lund. I tio år stannade jag här innan jag erbjöds bli överläkare i rehabmedicin i Blekinge.

Pensionsåldern innebar telefon från både Norr- och Västerbottens landsting och så fick jag på nytt återvända till fjällbygdens befolkning, som för alltid tagit sin plats i mitt hjärta. Efter en tid i Arvidsjaur blev det att lära känna tärnabygdens befolkning i arbete på sjukstugan i Tärnaby. Nya spännande arbetsuppgifter i ett vidsträckt område och med mycken jour.

Allt har varit så fantastiskt att få möta igen under mina elva pensionärsår. Täta besök i Arjeplog har varit möjligt för oss och arjeplog-hjärtat tickar fortfarande i oss. Många tankar på en flytt tillbaka till denna underbara plats på jorden har tänkts. Ändå är ett sådant steg inte helt lätt att ta! Vi bär med så många fina minnen och så här i julbordstider kommer jag att tänka på Silverhattens första julbordssäsong. Hela familjen gick vi dit. Våra vänner Gun-Marie och Harold hälsade oss välkomna och våra tre töser vandrade runt det dignande bordet. Ögonen strålade av förundran. Så mörknade ögonen på den minsta tösen och hon kom fram till oss, när vi samtalade med värdparet - "Finns det inte havregröt?"

Med denna sunda fundering vill vi säga till er, som läser Arjeplognytt, vi älskar Arjeplog och ni finns i våra hjärtan!
Ha en fin Jul och var rädda om varandra!

Göran Wemmenborn