Det som skapats av kärleksfulla händer, med den kunskap och erfarenhet som endast ett innehållsrikt liv kan ge, blir till en värdefull gåva och en del av vår historia.
Gösta Jonsson berättar i den här krönikan om en sådan gåva, som varje jul får honom att minnas och tänka tillbaka på sin uppväxt i Arjeplog.

När jag nu städar ut julen kommer jag att tänka på min uppväxt i Arjeplog. Lika mycket, som för nutidens barn, skapades då en förväntan inför helgen. Någon av mina kompisar åkte runt i byarna och tog upp beställningar på jultidningar. För oss byabarn var julskyltningen något som vi fick berättat för oss av kamraterna från Plass´n. Hur de papperstäckta skyltfönstren på en given tidpunkt avtäcktes och spännande leksaker och andra varor presenterades.

I hemmen lystes decembermörkret upp av någon enstaka adventsstjärna i papp.

Numera finns en uppsjö av ljusprydnader på marknaden, i olika färger och utföranden. Inför advent roade jag mig med att studera en katalog som kommit med reklamen och förundrades: Ljusslingor i olika kulörer, påbyggnadsbara upp till 100 meter. Ljusgardiner, ljusnät, flaggstångsdekorationer och svampar, träd och tomtar försedda med flerfärgade och blinkande lampor är bara några av de produkter som erbjuds.

Det kan vara mörkt under de sena höstmånaderna. Särskilt när snön låter vänta på sig, som i höstas här i Mälardalen, där jag befinner mig. Även om jag brukar hålla på traditionerna och invänta 1:a advent med att tända och skapa stämning av den annalkande julen, så hade jag nu överseende med grannar som tjuvstartade med adventspynt, och lyste upp omgivningen redan i mitten av november.

Själv väntade jag med att bära in min adventslåda till lördagen före första advent. Omsorgsfullt packade jag upp den adventsstjärna, som jag fick av mina föräldrar på 70-talet någon gång. De har själva tillverkat den i björkrot.


De utförde själva alla steg i tillverkningen. Jag kan se dem i gummistövlar traska över på myrarna och dra fram rötterna, som växer raka och långa där. Jag ser dem komma hem med obearbetade rötter i plastkassar. Jag ser dem sitta i garaget och skrapa rötterna rena från bark.

Sedan rötterna torkat ser jag hur de utrustade med var sin liten vass kniv och en vass pryl i ben startar tillverkningen. Jag ser dem sitta vid arbetsbordet, djupt koncentrerade i arbetet. Jag minns varje moment. Hur de torkade rötterna mjukas upp i vattenbad, varefter de mindre bindrötterna klyvs på längden. Det är ett precisionsarbete, som jag ser pappa elegant utföra trots sin kapade tumme. De itudelade rötterna binds hårt runt större stödrötter. Rotskarvarna döljs elegant genom ett eller flera extra varv med bindroten. Genom att variera bindningen skapar de ett dekorativt mönster i stjärnan.

När de två skålformade sidor med uddformad garnering längst ut är klara så binds halvorna ihop med bindrötter.

Min stjärna har klarat de många årens förvaring bra. För att den ska hålla sin bulliga form fyller jag den med silkespapper och bubbelplast, som jag tar bort innan den hängs upp. Det är lite bestyr att få den att hänga rätt, men det går. Så vid helgmålsringningen för första advent tänder jag stjärnan att lysa ända till tjugondedag Knut.

Den representerar en månghundraårig slöjd- och hantverkstradition och pryder väl sin plats i konkurrensen med nutidens asienproducerade fantasifulla ljusdekorationer, som måste slängas när lysdioderna inte längre fungerar, eftersom de inte kan bytas ut.

Gösta Jonsson