Renfeta, blöta, blodpalt, märgben, sellak...
Mat som många i Arjeplog växt upp med, men som inte är någon självklarhet på middagsborden, eller vid skolluncherna, i andra delar av landet.
Mat är kultur, och en rapport om renfetans kvalitéer och fördelar gladde Gösta Jonsson och inspirerade honom att fortsätta missionera för sin släkts matkultur.

Tidigt på morgonen går jag till min brevlåda. Oavsett om det är kall vinter, snöslask inför en annalkande vår, vacker sommarmorgon eller höstregn hittar jag min morgontidning där. Jag sänder en tacksamhetens tanke till alla de tidningsbud, som i en okristlig tidig timma dragandes en kärra, cyklandes eller körandes bil försett mig med en färsk morgontidning under mina mer än femtio år som prenumerant.

Den här morgonen är tidningen tung. Utöver de tre bilagorna distribueras ofta reklamblad från bl a sportbutiker, hemelektronikkedjor, byggvaruhus och möbelaffärer. Att blada in dessa broschyrer i tidningen är ett sätt att nå hushåll som på sina brevlådor tackat nej till reklam. Bland de bifogade annonsbilagorna hittar jag idag en informationstidning från Sametinget. I denna kan jag läsa och inspireras av information om det samiska köket.

En artikel där handlar om renfetan och de senaste vetenskapliga rönen om dess näringsvärde. Kolesterolet är avsevärt lägre än vanliga animaliska fetter som smör, talg och ister. Likaså är halten av transfettsyror, som anses skadliga, lägre. Samtidigt redovisas ett mer än hundra gånger högre järnvärde än i de övriga fetterna.

När jag, som utflugen, besökte mitt föräldrahem, så slaktades väl inte den gödda kalven direkt, men mor ansträngde sig att bjuda på lokala maträtter, som hon visste att jag tyckte om. Jag uppskattade verkligen hennes bemödanden och såg fram emot att få t ex stekt renlever, sellak, blåbärsgröt, röding, blöta eller blodpalt och märgben. Mor fortsatte med detta även sedan jag bildat familj och jag minns fortfarande barnens stora ögon när deras farfar släpade in yxa och huggkubbe i köket för att klyva märgbenen.

En maträtt, som barnen och en del av deras kusiner med vemod har pratat om, är fetschlobban. Att se farmor först steka renfetan i den heta stekpannan så fettet flödar ymnigt, sedan hälla i rikligt med blodpannkakssmet och steka den tills smeten slutar rinna. Därefter vänder hon den så den blir ordentligt stekt. De uppskattade att äta denna tjocka blodpannkaka med smör och lingonsylt. Att till den dricka kall mjölk förhöjde smakupplevelsen. Jag har under senare år, lite slarvigt och påverkad av hälsoprofeter och fettlarm, trott att denna fettdrypande rätt skulle vara ohälsosam och gladdes för den skull av hela mitt hjärta av att läsa rapporten om renfetans kvalitéer.


Därför uppsökte jag en viltaffär i mitt grannskap, som specialiserat sig på renprodukter. Där inhandlade jag renblod och renfeta, den senare till ett mycket mera modest pris än vad etablerade butiker tar för ank- och gåsfett, som enligt marknadsföringen också ska vara så nyttiga. Nu har jag själv lagat fetschlobba och bjudit min son, som verkligen uppskattade anrättningen, även om utseendet på schlobban inte var lika elegant som mammas. Men övning torde ge resultat så småningom. Till yttermera visso så åt den treårige sonsonen flera bitar av schlobban med god aptit..

Jag hoppas därför att han får större framgång än sin far, när han i framtiden kommer att missionera för vår släkts matkultur. Då min son på 70-talet gick i lågstadiet i en bruksort i Bergslagen, hade de första ansatserna till elevinflytande och medbestämmande gjort entré. Därför skulle eleverna få diskutera och ha synpunkter på skolmaten. Då begär min son, som just tillbringat sportlovet hos farföräldrarna i Arjeplog, ordet och säger: "Varför får vi aldrig blöta i skolan?" Hans skolfröken, som härstammade från Backe i nordvästra Ångermanland tittade då allvarligt på honom och sa: "Du Fredrik, då är det nog bara du och jag som äter."

Text och foto: Gösta Jonsson