Silverfestival, Silveryra eller Hemvändarträff. Oavsett vad man kallar arrangemanget, så handlar det om en vilja att samla människor i olika åldrar till trevliga aktiviteter och underhållning.
Under sina år i Arjeplog lade Bosse Johansson mycket tid på just detta, att ordna aktiviteter och underhållning för andra.
I denna krönika berättar han sin historia om Silveryran.

Det stundar Silverfestival i Arjeplog. Marianne Hofman bad mig skriva om hur Silverryran kom till.
OK.
Här är berättelsen.

1989 beslöt företagareföreningen i Arjeplog att sluta med sitt expo i sporthallen. Jag var mycket intresserad av turismutveckling och att sätta Arjeplog på kartan. Därför sa jag till Ulla-Britt Nilsson, som var företagarnas allt-i-allo:
-Varför inte flytta expot till torget under turistsäsongen?
Arrangemanget i sporthallen skedde i början av juni samma helg som skolavslutningen. Folk var upptagna av annat.

Året efter, 1990, ordnade jag "Kul på torget" med dans till Response som gjorde sitt sista offentliga uppträdande.
1991 var det dags för Silveryran. Iden fick jag från Östersunds Storsjöyra.
Gensvaret var enormt. Hela 52 torgplatser iordningställdes för lokala företagare. Och succén var given.
Tyvärr stängde de flesta sina stånd när de normalt stängde sina affärer klockan 13.00 på lördagen, men de som var kvar gjorde goda affärer.

Så var det det här med öltältet.
Att få servera öl och vin vid tillfällen som detta var inte det enklaste. Jag hade gett Silverhatten uppdraget att söka tillstånd och sköta serveringen.
I Arvidsjaur hade man bara fått tillstånd att sälja folköl, men vid Sjöslaget i Luleå fick man starköls- och vintillstånd, vilket jag påpekade för länsstyrelsens vikarierande tjänsteman. Denne pekade på en lag från 1863 om förbud att servera alkohol på allmän plats.
Då trädde dåvarande landshövdingen Curt Boström in i bilden. 22.40 dan före premiären fick Silverhatten sitt tillstånd.

Silveryrans första dansorkester var Max Fenders från Umeå. Torget var fyllt med folk. Alla var glada, och tillropen många. Tyvärr fanns det en och annat som var avundsjuk. På måndag kom det en dam till mig och sa:
-Nu har du tjänat mycket pengar.
-Nej, svarade jag. Det var ju gratis för alla utom serveringen. Jag fick faktiskt lägga till lite själv.
-Det tror jag inte, blev svaret.

1992 var Silveryran samtidigt 350-årsjubileum för Arjeplog. 1642 invigdes både kyrkan och vägen till Skellefteå. Nåja, väg och väg. Det var körvägen över Kasker som användes för malmtransporter från Nasafjäll.
Kyrkan har 1641 som byggår, men invigningen var 26 januari 1642. Detta innebar att vi i samband med festligheterna också hade jubileum i kyrkan och en gudstjänst på exakt samma sätt som vid invigningen. Samma gamla svenska språk och predikan. Kyrkan var fullsatt.
Kommunen stod för det mesta av kostnaderna. En och annan sponsor fick jag då och då. Cassimir Lindberg och Gunnar Fjellström för att nämna någon. Pengar som gick direkt till verksamheten.

Olika jippon anordnade jag.
Stafett i rökdykarutrustning mellan olika lokala lag, där även armbrytning och klättervägg ingick.
Arjeplogsmästerskap i gyttjebrottning, slalom med vattenskoter, rally med fyrhjuling mm förekom.
Även dartmästerskap, lokalrevy och olika sånguppträdanden fanns med i bilden.
Efter ett par år ville jag ha fler med som arrangörer, och bad Dansföreningen att ta över.
Men bara en dryg vecka innan det var dags så backade föreningen ur. Svaret på frågan varför fick jag aldrig.

Jag satt vid en sjö i Hälsingland och fiskade då jag via ett samtal på den vid den tiden något klumpiga mobiltelefon fick veta vad som hänt.
Jag satt vid stranden av sjön och bokade orkestrar och underhållning och åkte hem för arrangemangets skull.
Så småningom fick Arjeplogs sportklubb och Ridklubb ta över och arrangemanget flyttades till Medan.

Av de orkestrar och artister jag anlitat kan nämnas följande: Kamsjös, Noicemakers, Norrländers, No Chance Blues Band, Roger Johnsson, Skellefterevyn, Alf Robertson och inte att förglömma gästspelet av Ingvar Oldsberg, men då hade Janne Fjellström tagit över som fixare.

En tacksamhetens tanke går till Holmbergs Transport som varje år fixade till dansbanan, Sten Nilsson som med aldrig svikande energi hjälpte till, Swillo Fransson och Ulla-Britt Nilsson från Företagarna och inte minst husbandet Power on med arjeplogsgrabbarna David Sundström, Anders Sundström, Staffan Palopää, Kaj Törnberg och Håkan Westerlund.
Jag hoppas alla hade lika roligt som jag.

Bosse Johansson