Maria Söderberg delar med sig av sina tankar om ljus i polarnattstid, och bilder med det magiska ljuset från Galtispuoda, eller Gáldesbuovdda som är den luleåsamiska stavningen och som numera används av Lantmäteriet på kartan.



Det är svårt låta bli. Har man det minsta intresse för att fotografera och befinner sig i Arjeplog måste man försöka nå toppen av Gáldesbuovdda.
Inget ljus kan liknas vid det som syns vintertid. På ena randen av himlen turkos färger, på den andra en rosa eller ljusröd. Däremellan vitt som skiftar i blått. Efter långa och många mörka polarnätter är längtan efter solen extra stark.


Ödets ironi säger oss också att när jorden är som närmast solen är det vinter på norra halvklotet. Dagarna före jul är solen framme drygt 2,5 timme. Om man har tur. Vid mulet väder och snö kanske man inte ens anar att den finns där. Gråheten lägger sig som ett täcke över landskapet.


Olika ljuskällor gör livet mer uthärdligt vintertid. Men hur var det egentligen att leva i Arjeplog tiden innan elektriciteten? Jag frågade min faster Thea Lundqvist, 94 år. Det var mörkt på vintern, berättade hon. Det fanns karbidlampor och ljus från elden. Fotogen förekom sällan och under första världskriget var det ransonering.
- När man skulle gå i köket fick man öppna vedluckan så fick man litet ljus så att man visste var man satte fötterna.


Arbetsdagarna blev kortare vintertid. Det var sällan man färdades långt om det inte var nödvändigt.
De första glödlamporna i Arjeplog började ge ljus för snart hundra år sedan, 1916. Det var när det första kraftverket i Sälla drog igång och bland de första som använde elström var kyrkan, kommunhuset och handlarna. Det skulle dröja ännu många år innan strömmen kom ut till byarna. Min faster, som alltså var född 1920, fick aldrig uppleva elström i sin hemby Bellonäs på den västra sidan av sjön Uddjaure. Dit kom den först i början på 1940-talet.
- Men man visste ju inget annat på den tiden.


Då, liksom nu, måste det ha varit en fröjd när de guldgula strålarna träffade trädtoppar, hus och fjäll. Visst blir vi även vackrare när solen visar sig? Gladare?


Min 15-årige son och jag trampade sista sträckan upp på toppen av Gáldesbuovdda. Bilen fick stå kvar på den stora parkeringen där solen målade raststugan i guldfärg. Det blåste rejält, men ack så vackert.


2015 har utlysts som Ljusets år av FN. Nu laddar jag med material om ljuset i kommande Magasin Silvervägen. Vi går mot ljusare tider.

Text och foto: Maria Söderberg