I åtta år jobbade Göran Wemmenborn i Arjeplog som ensam läkare, med ständig jour. Det var händelserika och ibland oerhört dramatiska år, och många av de patienter han lärde känna blev också goda vänner.
En av dem var Lars Evenström i Mavas.
I ett radioinslag från 1966 som finns tillgängligt via Radio Arjeplognytt berättar Börje Granström om hur Göran Wemmenborn försökte undsätta Lars Evenström som låg svårt sjuk i Mavas.
Här får vi nu följa fortsättningen på den historien. Göran Wemmenborn påpekar att hans berättelser om Arjeplog och om de människor han mött grundar sig på starka minnesbilder och nedskrivna berättelser, och att de människor han berättar om har gett sitt tillstånd till att han återger sina minnen.

Det kändes så nära i tiden att lyssna på Arjeplognytts radio - det var precis som om vännen Börje Granström fanns bredvid mig, när jag nu blev tipsad av Tomas att lyssna på det gamla radioinslaget. Många år har förflutit men berättelsen om Lars Evenström från Mavas förtjänar att dammas av och återges.
Den dagen för länge sedan, när jag nåddes av budet att Lars var allvarligt sjuk i sitt blödande magsår - ja, så utblödd att han inte ens kunde sätta sig upp i sängen utan att svimma - då försökte jag på alla sätt undsätta vännen Lars men allt gick emot. Hemska tanke - levde Lars ens?

Så kom till sist denna jobbiga dag helikoptern och ut lyfte vi en totalblek och utmattad Lars. Hans blodvärde var så illa lågt, att han behövde omedelbar transport till Lasarettet för blodtransfusion. Jag hade lärt mig förstå fjällbons viljestyrka och använde alla mina argument, hot och goda ord. Nej, hade vi nu en bra sjukstuga i Arjeplog, så skulle han minsann ligga där och inte någon annanstans. Så blev det!

Med mediciner och kärleksfull omvårdnad av sjukstugans fantastiska personal repade sig Lars sakta och säkert. Aptiten blev så småningom god. Vikten ökade. Ännu bättre blev det när hans Petrine en dag steg in.

Så närmade sig julen. En morgon anförtrodde mig Lars att han ville så gärna gå på julottan i Arjeplogs underbara kyrka. Hans blodvärde hade nu nått sådana höjder, att jag trodde det skulle fixa sig. Så kom dagen! Sjukstugans allt i allo - Erling - ställde upp och skjutsade Lars till kyrkan i god tid och han fick en plats långt fram. Jag tror, att det blev en fin upplevelse - tills dramatiken förändrade det hela.

På den tiden var det Oreland, som var präst och han hade övertalat mig att avsluta julottan från orgelläktaren med att sjunga "O Helga natt…" - Adams julsång. Nu som då sjunger jag hellre än bra! Nu kom stunden. Församlingen sjöng på slutpsalmen! Stående! Och det var nu åtskilliga grader varmt i kyrkan! Jag kliver upp för trappan till orgelläktaren, går fram mot räcket och ser den sjungande församlingen! Ser Lars sjunga - men så ser jag hur han börjar vingla hit och dit och eftersom han satt ytterst i bänken - pang och pladask så ligger den gode Lars avsvimmad raklång ut i gången. Jag rusar ner! Bra och snabb puls! Han vaknar! Var är jag? Några starka karlar hjälper mig släpa ut Lars i vapenhuset. Jag kollar hjärtat och lyssnar med örat mot Lars bröst! Bra! Ring ambulansen! Höj upp benen! Han förefaller må ganska bra! Nu är psalmsången på sista raderna och jag rusar upp för trappan till orgelläktaren och sjunger om den helga natten eller skall vi säga den helga morgonen, då Lars fick gå på sin första julotta!

Efter min sång rusade jag till "stugan". Lars mådde perfekt och var mäkta glad - ja, nästan stolt över sin julotta. Vi drack julottekaffe tillsammans och skrattade tillhopa - Lars hade både suttit, stått och legat i Arjeplogs kyrka på julottan. Efter helgen kunde Lars och Petrine återvända till sitt älskade Mavas i helikopter och Lars blev mer rädd om sin mage och en stor upplevelse rikare.

Göran Wemmenborn

Länk till Börje Granströms radioinslag om när Lars Evenström insjuknat i Mavas finns här.