Göran Wemmenborn mötte både liv och död under sina år som läkare i Arjeplog.
I denna berättelse låter han oss ta del av en stund när den enda hjälp läkaren kan ge är sin egen tid och sin medkänsla.


Det var en helt vanlig morgon på sjukstugan. Vi hade gått rond bland alla inneliggande - på den tiden åtta akutplatser och dessutom väl tjugo sjukhemsplatser. Lyssnat på personalen, ordinerat provtagningar och viktigast av allt pratat lite med var och en! Det var dags att gå till mottagningen och se hur syster Molly lagt upp det. På den tiden hade landstinget inget tidsbeställningssystem och folk kom med sina krämpor väl beredda för flera timmar i väntrummet för trevliga samtal och fika med medhavd termos och smörgås. För 50 år sedan fanns det liksom mer tid och mindre stress!

Det hade gått några timmar. Då ringde det på min telefon. Ett akutsamtal! Från Vuogatjålme! Det var Mimmi på tråden! Vi kände varandra väl. Nu var hon stressad! "Du måste komma genast" fick hon fram. En gäst hade fallit ihop i stugan vid sjön. Kanske han levde och kanske var han död! "Du måste komma så fort du kan" och jag lovade kolla upp medan tankarna snurrade i huvudet. Det var ju långt - alla milen till Sädva - båten över sjön och sedan vandring! Det skulle ta flera timmar!

Jag ringde min gode vän David. Han och några kompisar hade skaffat ett litet sjöflygplan. "Kan du ställa upp" och så redogjorde jag för situationen. "Jag far ner och kör motorn varm medan du samlar ihop dina grejor". Bärbar EKG, Rubens blåsa, sug, akutväskan mm. Jag berättade kort för vännerna i väntrummet, som alla visade full förståelse. Ner till Skepps-viken! In med grejorna i den lilla blå maskinen! David drog på fullgas! Ut ur Skeppsviken - upp på steget - så var vi i luften!

Motorns surrande var skön musik och med högsta fart nalkades vi den vackra fjällgården Vuogatjålme. Tankarna ilade! Jag beredde mig på allt - även det värsta. Så flög vi in över gården. Gästerna stod samlade på gårdsplanen. David taxade in till en brygga - jag tog akutväskan och Björn alla andra grejor. Vi gick mot stugan. Därinne fick jag lyssna till berättelsen om ett urakut insjuknande på denne tidigare så friske man. Nu låg han på sin säng! Döden hade gästat stugan. Min undersökning blev ett konstaterande att livet flytt. Den avlidne låg där med så fridfulla drag och hans underbara hustru och jag blev sittande i stugan länge för lågmält samtal med rinnande tårar! En stund som var utan gräns och tid! Länge höll jag hennes hand och gav henne till sist en kram och vi följdes ut på gårdsplanen. Medan många av gästerna lät tårarna trilla utefter kinderna stod "fjällets drottning" Mimmi vid flaggstången och sänkte den hissade flaggan till halv stång i vördnad för vännen och gästen som lämnat detta livet.

Planets motor varvade upp och väl hemma återstod dagens mottagningsarbete - alla satt kvar i väntrummet och väntade på sin tur. Tala om medkänsla och tålamod! Hela dagen fullt med patienter! Så kom syster Molly plötsligt in och ville att jag skulle komma ut genast - en person sökte mig ute i hallen. Där stod hon - hustrun, som blev ensam i förmiddags - nu med famnen full av röda rosor som hennes och familjens tack för att jag kunde komma i hennes livs svåraste stund. En så stor bukett har jag aldrig fått varken förr eller senare - tårarna rann på både hennes och mina kinder och det blev en ny kram. Sedan har vi aldrig mer setts! Hennes stora rosenbukett till mig intar en stor plats i mitt hjärta fortfarande och kommer alltid att göra så.