Nobelpriset i litteratur gick i år till Svetlana Aleksijevitj. En stor glädjechock! Det här var ju det belarusiska flaggskeppet, en plog för att höja blicken när det gäller litteraturen i ett av Europas mest okända länder. En litteratur som lever sitt liv i skuggan av den stora ryska traditionen. Därtill ett pris till en författare som verkar inom en diktatur. Dessutom, vilket är roligt att påminna sig, har hon besökt Arjeplogs kommun - en turné till Arjeplog, Laisvall och Adolfström i maj 2007. Svetlana Aleksijevitj tyckte om fjällandskapet och alla möten med människorna.


Klänningen!
Hur mycket underskattade jag inte denna detalj? Jag ägnade mig åt historieresa på Kolahalvön, skrev texter till mina lektioner och åkte till Tyskland för att delta i "Run for your life", en klimatstafett. Det där med klädsel skulle ordnas, men litet senare.


Klänningen!
Det visade sig ju vara huvudsaken på en Nobelfest. Allt som handlar om innehållet i Nobelpriset reduceras i alla stora tidningar till en tävling om snyggaste festblåsa. Att det dessutom främst handlar om vad kungligheterna skred fram i vet ni redan.
I ett sista ögonblick fick jag hjälp av min dotter Anna Sundelin som arbetar som stylist. Vi gick ut två dagar innan och spanade i 32 butiker. Ja, jag skojar inte, svetten rann när några få exemplar skulle träs av och på, svetten rann… det är plågsamt… men jag ska inte klaga, inte alls.

"Lyxproblem!" skrev en av mina polska vänner. Så sant. Min dotter skulle arbeta med SVT:s direktsändning på Nobelfesten och därmed också kunna bistå mig med säkerhetsnål och plåster om något skulle gå snett. Jag kan lägga till en sak: Förmaningar! Hur man ordnar med en BH som sitter rätt i ryggen, hur man bär aftonväskan, sträcker på ryggen och undviker onödiga veck vid sittningen.
Min egen idé om en klänning var en lång helröd sak som skulle krönas med en vit sjal. Rött och vitt, det är oppositionens färger i Belarus. Det visade sig bli omöjligt. Det fanns visserligen några få, men det fungerade inte alls.


Det är en själens historiker som fått årets Nobelpris i litteratur. Svetlana Aleksijevitj, född i Ukraina 1948 och uppvuxen i Belarus, har med sina verk fört det dokumentära berättandet till en ny nivå. Hon har upphöjt reportaget till skönlitteratur. I hennes hemland Belarus minns jag från den första resan 1997 hur man inte var överens i författarkretsar och i landets PEN-klubb huruvida man skulle kalla henne journalist eller författare. Idag tvekar få, hon är författare.
Däremot är hon inte auktoriserad kulturarbetare av landets regim. Det är nog vad man kan förvänta sig eftersom hon inte finns med i det offentliga livet i sitt eget land.

Nobelprisutdelning och tal har inte uppmärksammats i de dominerade statligt styrda medieutbudet. Istället har andra oberoende kanaler och Internetbaserade nyhetstjänster lyft fram hennes vistelse i Stockholm.
Svenska Akademiens motivering är att priset tillfaller författaren "för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". När hon håller sitt tal vid Nobelmiddagen, som siste pristagare att äntra podiet på trappan, är det hårdkokta meningar. Ja, inte saknar Svetlana Aleksijevitj mod. I en text som jag skrev strax efter att Nobelprisets tillkännagivits fruktade jag för hennes liv. Mina tankar gick till den ryske reportern Anna Politkovskaja, som mördades 2006, och till flera ytterst märkliga försvinnanden i Belarus av politiskt verksamma personer.
En av mina första bekantskaper i landet, politikern Mikola Statkevitj har just släppts ut efter fem års fängelse, i hård regim, och en annan politiker, tillika poet, Uladzimir Njakljajeu, slogs nästan ihjäl på öppen gata 2010. Därefter släpade han ut från sjukhuset av KGB och sattes i häkte. Men det är som ett ängsligt omen att yttra detta, ja, det kanske var bäst att hemfalla till glädje istället för oro?


Så står hon där på bankettmiddagen, Svetlana Aleksijevitj, inför världens alla kameror och utmanar ännu en gång auktoritära regimer. Hon håller ett tal till de sina, sitt land, sin historia. Jag sitter intill Nobelattachén Stefan Eriksson, tidigare ambassadör i Belaus, och lyssnar. Vi är båda tagna, precis som många andra i salen. På min näthinna passerar många intervjuer och möten jag haft med människor i de små samhällena i Polesien. Deras vittnesmål om GULAG-läger och ofrihet i det som Aleksijevitj kallar för "ett marxist-leninistiskt laboratorium" skakade om då, liksom nu.


Nobelmiddagens underhållning är helt fantastisk! Jag kände knappt till Seinabo Sey och Anna Ternheim - nu är jag fast! Maten var lika dekorativ som utsökt.
Serveringspersonalen var oerhört vänliga och effektiva. Först in kommer förrätt med piggvar och kammussla med växter från havet, brynt smör och löjrom. Min bordsgranne fysikprofessorn Eugene Beier är mycket nöjd, men eftersom han är laktosintolerant väntar han nyfiket på nästa drag i menyn, huvudrätten. Vi andra får glödbakad kalv svept i svamp, rotselleri och äpple och till detta rostad sellerijuice. Allt serveras ihop med en potatispithiviers (fint ord, det får jag ta efter).
Fysikprofessorn är mycket nöjd med sin version av rätten, vi andra runt bordet är mer än förtjusta. Köttet är mört och välsmakande. Vi undrar förstås hur de klarar av att servera maten varm. Oron över vilka bestick man skall använda existerar inte. Eller om man får börja äta… vi ser inte vad som sker vid honnörsbordet. Oavsett rang och bakgrund skrattar vi över vilken ordning som gäller.

Stämningen är uppsluppen. Min panikkänsla över att hamna intill en fysikprofessor från universitetet i Pennsylvania (att konversera med i tre timmar!) visade sig vara totalt onödig. Jag berättade om detta när vi satt oss ned, visade förslag på samtalsämnen som min snälle lillebror Magnus lämnat via sms, och så var den saken klar: "Oh nej, låt oss prata om allt annat ikväll!" skrattade han. Och det gjorde vi. Jag berättade förstås om litteraturen i Belarus och om Arjeplog vid Polcirkeln. Han beskrev sitt arbete med att samla den amerikanska delegationen till Nobeldagarna i Stockholm och om hur han sett flera av sina elever dyka upp i de mest märkliga sammanhang.
Fysikvärlden hänger ihop och Nobelpriset gör att giganterna inom området möts varje år. Mitt emot honom satt en annan prominent doktor i fysik, Davis Earle, från Kanada. Litet rastlöst tog han efter stund upp två skedar som han spelade på.


Efterrätten var ett litet konstverk med namnet "Körsbärsblomma". Den smakade kaffe och mandel. Med den blev jag mätt! Tack och lov serverades gott kaffe strax efteråt.


Klänningen!
Det blev en mörkblå sidenklänningen med långa ärmar. Min dotter sa att den skulle ha hög midja, det skulle passa bäst. När jag gick in i Blå hallen kände jag mig för ett ögonblick som en hovdam i serien "Game of Thrones". Jag fick låna skor med halvhög klack av henne "som var jättedyra, men hittat på Second hand". Halsbandet hade jag valt ut hos Tundra i Arjeplog, men fästet - som jag själv konstruerat! - släppte ibland i nacken och det sjönk ned en aning några gånger. Aftonväskan ett lån. Den kostade ny 11 000 kr (!), men eftersom jag inte bar den riktigt korrekt var det inte helt till belåtenhet hos dottern.
Men sedan inträffade det allra märkligaste: Hur var det ens möjligt få skoskav på vänster häl efter femtio meter? Det vill säga sträckan mellan garderoben och min plats vid bordet? Inte ens ett plåster kunde dämpa det onda när dansen tog vid. Men på denna punkt blev det revansch! Klockan ett bestämde vi oss, Stefan Eriksson, Aleksandra Dynko, reporter från Minsk, och jag att ansluta till studenternas jätteparty vid Frescati. Här fanns redan femtonhundra dans- och festsugna - och många som anslutit från Nobelfesten - i tio rum med olika band och aktiviteter.
Nu åkte finskorna av och vi dansade till housemusik och senare åttiotalsdängor. Vid tre var det dags ta sig hemåt och jag vågade knappt tänka på allt jag borde ta itu med nästa dag.

I "djungelgången" som studenterna ordnat till med gröna blad och fågelkvitter stötte vi ihop med Sara Danius och Horace Engdahl från Svenska Akademien. Jag fick en chans att tacka för val av pristagare. Och berömma Sara Danius för hennes vackra långklänning i svart och rött med hög hals. Där ser man, det är klänningarnas fest! Men det tar en stund att förstå det.
Och ack, samtidigt, så befriande skönt att Svetlana Aleksijevitj gjorde precis det hon tyckte var bäst med att bära byxor. Elegant!

Maria Söderberg

Maria besökte Belarus första gången 1997. Har gjort över sjuttio resor i landet. Är efter en diplomatisk kris mellan Sverige och Belarus 2012 svartlistad för inresa. Utgett en antologi där Svetlana Aleksijevitj medverkar. Arrangör av Litteraturresor och möten där Nobelpristagaren deltagit.



Stor glädje direkt efter prisutdelningen: Svetlana Aleksijevitj med Barys Pjatrovitj, ordförande i det oberoende belarusiska författarförbundet, Gunnar Ardelius, ordförande i det svenska författarförbundet, och Nina Shydlouskaya.

Kuriosa:

Varit i Arjeplogs kommun:
Svetlana Aleksijevitj, besökte Arjeplog, Laisvall och Adolfström 2007

Kajsa Öberg Lindsten, Aleksijevitjs svenska översättare och nära vän: Besökte Arjeplog, Laisvall och Adolfström 2007

Stefan Eriksson, Nobelattaché och ambassadör: Badat i Issjön vid Salajekna 2014 och cyklat Gamla Malmvägsloppet från Slagnäs samma år.

Dmitri Plax, producent av Aleksijevitj texter för Radioteatern: Deltagit i poesiuppläsning i Sandvikens fjällgård 2012.

Länkar:
Fjälltagen nobelpristagare i litteratur (Norrbottens Kuriren)

Tal vid Nobelmiddagen

Kort om boken "Språket som svalan bor i dess hjärta"

Dramaten hyllar årets nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj (Youtube)