Det hänger en blå spark under taket i min carport. Den har hängt där sedan vi flyttade till vårt radhus i Sollentuna vintern 2001. För det mesta hänger den där 365 dagar om året.



Sparken har ursprungligen tillhört min frus farfar, som under krigsvintrarna och de efterföljande 40- och 50-talsåren med den som hjälp vintertid tog sig till rådhuset i Umeå, där han i många år satt ting som nämndeman. Under mina år som tjänsteman i olika norrlandskommuner var sparken oftast färdmedlet till kontoret vintertid. Den idoga användningen har satt sina spår. Men den har omsorgsfullt reparerats med hjälp av både järntråd, spikar och skruvar.

Åsynen av den ger mig nostalgiska tankar, där jag minns barndomens snabba sparkturer längs Höganäsrakan på Slagnäsvägen. Jag kommer också ihåg de långa sparktågen och tidiga senvintermorgnars färder över den hårda skaren, då det gällde att inte åka för långt bort innan dagsmejan hann förstöra det fina föret.




Här nere i Mälardalen är snötillgången för det mesta så otillräcklig att jag måste låta sparken förbli oanvänd de flesta vintrar. Visst förekommer rejäla snöfall ibland, men oftast följs de av blidväder, som gör att snön blir moddig och slaskig. Men så, kanske vart tredje eller fjärde år, vräker snön ned ett par dagar följt av upp till en veckas uppehåll och minusgrader. Då plockar jag ner sparken och ger mig ut på en skön tur. Det sägs att man får bra kontakt med folk om man går ut med hund, men jag kan rapportera att, åtminstone i Stockholms förorter, har sparken samma effekt och ger anledning till trevliga samtal och kommentarer.

Jag erinrar mig en sparktur för drygt tio år sedan. Jag hade letat fram sparklådan, som införskaffades på 70-talet, då barnen var små. Den då ettårige dottersonen placerades där och jag gav mig iväg på en längre tur i det då perfekta sparkföret. På en promenadväg ser jag då ett äldre par, som stannar och tydligen inväntar vår ankomst. Med klacken bromsar jag in och hör kvinnan säga till sin man : "Du Holger, det var en sådan här låda, som jag och mina syskon fick åka i som små barn", varpå hon vänder sig till mig och leende fortsätter: "Vad roligt att få se, tack ska du ha!"


Denna vinter har hittills bjudit på en veckas gott sparkföre. Det bästa finns på småvägar, men jag dristade mig ändå en dag ta sparken till vårt köpcentrum. Färden gick bra ända tills jag skulle ta den avslutande 250 meter långa gång- och cykelvägen. Där har väghållaren omsorgsfullt plogat och borstat bort all snö, så planerna för den fortsätta sparkturen fick revideras. Efter en omväg genom ett radhusområde och längs en halvplogad trottoar runt busstorget kunde jag så parkera och låsa (!) fast mitt fordon i cykelstället vid gallerian.

Efter att ha utfört mina ärenden så hänger jag min ICA-kasse på sparkens handtag och ger mig av hemåt igen. Men jag kan inte hålla mig utan uppsöker en osandad utförslöpa, där jag upprepade gånger med båda fötterna på medarna glider med vinden vinande kring kinderna. Inte var det som att åka utför gatorna på Öberget, men man får vara nöjd med det lilla.

Idag vaknar jag till ljudet av ett hällande regn, åtskilliga plusgrader och brunt snöslask, så det blir att hänga upp sparken igen och vänta på nästa sparkföre, förhoppningsvis senare i vinter men mest troligt om något eller några år.