Tänkte tanken.
Sveriges tidigare utrikesminister Carl Bildt fängslad i samband med ett val. Arjeplogstrubaduren Stefan Långdahl förbjuden att uppträda i Sverige. Jag själv och min yttrandefrihet begränsad av censur.
Det var en svår, nästintill otänkbar tanke för mig.
För andra är det verklighet. Jag har träffat några av dem. Senast nu under min resa till Warszawa.
-Arbetet med att stötta det fria ordet är mer nödvändigt nu än kanske någonsin tidigare, sa Andrei Sannikov.
Han var tidigare biträdande utrikesminister i Belarus. Fängslades i samband med valet 2010.

Sannikov bor i Polen idag. Hans hustru och barn är kvar i Belarus. Men själv har han inga planer på att återvända. Kanske inte ens möjlighet. Jag vågar inte fråga.
-Jag åker inte tillbaka. Inget har förändrats i Belarus. Jag lever i Polen nu, säger han.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till denne man. Men jag ska läsa hans bok, som översatts till engelska och har titeln My story. Jag ska läsa den två gånger.
-Jag har fått berättat för mig att den inte är lätt att läsa, sa Andrei Sannikov och fortsatte: Det är många känslor i den, och den är inte så optimistisk. Men de som har läst den en andra gång har sett att det inte bara är en bok om fängelset, det är också en bok om familj, vänner och sammanhållning, sa han.

Trubaduren Zmitser Vaitsiusjkevitj kommer också från Belarus, men bor för tillfället i Polen tack vare ett stipendium som ger honom möjlighet att vara där och jobba med det han kan och vill - text och musik. Han får inte uppträda i sitt hemland, men tänker återvända om ett par månader.
-Jag får komma tillbaka, och jag blir inte skjuten. Men det är inte publiken, utan KGB som känner till mig bäst i Belarus, säger han och ler lite.
Jag försöker le tillbaka, men mitt leende fastnar någonstans på vägen, och jag är tacksam för att det är rätt mörkt på uteserveringen där vi sitter och äter en sen middag efter hans konsert.

Det var lättare för mig att prata och skratta tillsammans med Ebba Witt-Brattström, som också var med oss på bokmässan i Warszawa. Det beror inte bara på att vi båda talar svenska, för i vårt sällskap finns alltid någon som kan översätta och förmedla frågor och svar mellan de olika språken, när knagglig engelska inte räcker till. Det beror mer på att jag kan känna igen mycket av det hon pratar om. Jag både kan och vågar se "Kulturmannen" framför mig. Men jag är inte säker på att jag kan och vågar se framför mig de som fängslar människor och stryper deras möjligheter att uttrycka sin åsikt. Hur ser de ut? Hur kan vi skydda oss mot dem?

Inga Eriksson Fogh, svensk ambassadör i Polen, var en av gästerna på scenen.
Hon hyllade litteraturen som en viktig beståndsdel i demokrati och ett verktyg för ekonomisk utveckling. Hon betonade även vikten av att värna om och arbeta för det fria ordet.
-Jag älskar att plocka upp en bok, öppna den och fråga mig själv - är det här något för mig? Vill jag läsa den? Eller bör jag läsa den? Vem har skrivit den, och varför har den skrivits?

Anders Bodegård från Stockholm är översättare, har bott i Polen, sett och upplevt det landets förändring under de senaste decennierna både inifrån och utifrån, och han har översatt flera polska böcker till svenska. Han har också rest och samarbetat mycket med Maria Söderberg. På scenen berättade han om när detta samarbete började. Det var bokmässan i Göteborg år 1994. Albert Bonniers förlag hade bjudit in författaren Ryszard Kapuscinski, en av Europas mest välrenommerade författare som är utgiven i trettio länder. I programmet stod att han kom från Pinsk, och plötsligt stod Maria Söderberg framför dem, presenterade sig och gick sedan rakt på sak.
-Hon sa att hon ville lära sig mer om det imperium som fallit och att hon ville resa med Kapuscinski till Pinsk. Han sa nej, men hade redan förlorat mot denna viljestarka och obstinata kvinna. Tack vare Maria åkte vi på en fyra dagar lång resa till Pinsk. Det var nog bland de bästa dagarna i mitt liv, sa Anders Bodegård.

Det här är tredje gången jag följt med Maria Söderberg på Litteraturresan. Ett projekt som hon initierat och driver med stöd av bland annat Svenska Institutet. Sedan starten 2002 har många varit inblandade.
Första gången åkte vi på en arktisk resa i Sverige och Norge, då med fokus på den samiska litteraturen och det samiska språket.
Andra gången följde jag med henne till litteraturdagar i Vilnius, Litauen. Den här gången till bokmässan i Warszawa.
Hennes arbete och engagemang för att stötta det fria ordet och sammanföra författare, musiker och poeter från olika länder är inte lika uppmärksammat i Sverige som i Belarus, dit hon de senaste åren för övrigt inte har beviljats inresetillstånd. Precis nu, när jag skriver detta får jag veta att hennes visumansökan än en gång fått avslag.
Men även i länder som Litauen och Polen är intresset stort för det hon gör.
Varför får Litteraturresan inte mer uppmärksamhet här hemma? Förmodligen för att yttrandefriheten är självklar för oss. Vår pressfrihet firar ju 250-årsjubileum i år.
Men hur skulle det kännas om Carl Bildt fängslades utan att vi fick veta varför? Om Stefan Långdahl inte fick uppträda i Sverige? Om jag inte fick skriva och publicera dessa rader?
Jag vill inte tänka den tanken.
Därför avslutar jag denna krönika med samma ord som Inga Eriksson Fogh avslutade sitt tal i fredags med, ett citat av Torgny Segerstedt:
"The freedom to think and to express one`s thoughts stand above all else. It is the living breath of humanity."

Marianne Hofman


Andrei Sannikov



Zmitser Vaitsiusjkevitj (Foto: Maria Söderberg)


Ebba Witt-Brattström


Inga Eriksson Fogh


Anders Bodegård


Maria Söderberg, tillsammans med Lana Willebrand: