Arjeplogs kommunvapen. Här finns symboliskt de tre älvarna Pite, Skellefte- och Laisälven med, renhornet och den månskära som representerar silver med syftning på brytningen i Nasafjäll. Kommunvapnet känns logiskt där den gröna bottnen syftar på de stora skogarna. Symbolerna avtecknar sig i en silverton.


Men hur är det ställt med landskapsvapnet? Varför har Lappland en bild med en kraftigt byggd man, helröd, med en guldklubba över axeln? Och med en björklövskrans över hjässan? I beskrivningen från 1949 står det: "I fält av silver en stående röd vildman med grön björklövskrans på huvudet och kring länderna, hållande i höger hand en på axeln vilande klubba av guld."
Det rimliga vore väl att Lappland skildras med fjäll, snöskor, samer, kanske ett lodjur eller som i landskapet Västerbottens fall, en ren. Beskrivningen av den lyder: “I med sexuddiga stjärnor av guld bestrött blått fält en springande ren av silver med röd beväring".
Det svenska rikets symbolspråk innefattade tidigt även norra Sverige. När Gustav Vasa begravdes 1560 användes till exempel en symbol med två gula skidor i ett vitt fält för norra landsändan. Men skidorna försvann och in på arenan kom - Vildmannen. Symbolen användes redan i ett flertal områden, inte minst i Tyskland. Den var en sorts mytologisk figur, ett väsen, som framträdde i allt från konstverk och litteratur i det medeltida Europa.

Vid Karl IX:s kröning 1607 fick Lappland - som vid den tiden beskrevs med begrepp som Nordlanden eller Laponia - symboliseras av en Vildman. Det var en liten figur på ett nypräglat mynt. Vid Gustaf II Adolfs slag mot den 
polska armen i Dirschau 1627 fanns det nya landskapsvapnet med. Just denna standar finns idag utställd på Livrustkammaren i Stockholm. Symbolen återkommer på ett hästtäcke 1660 vid begravningen av Karl X Gustav, även detta finns bevarat i Livrustkammaren.
Ledningen för stormaktens Sverige var förstås mån om sitt anseende i världen. De var troligen även inspirerade av berättelser och myter om de romerska och grekiska rikena. Man strävade efter att kunna visa upp prakt och rikedomar, precis som i den sena medeltidens Frankrike, Tyskland eller Nederländerna. Men hur skulle norra Sverige visas upp?

Å ena sidan ansågs det exotiskt med norr, å andra sidan var det skamligt att samerna i norr tillbad en annan religion. Sverige gav sig ju inte minst in i det s k trettioåriga kriget 1630 till försvar för en ortodox lutherdom.
Under stormaktstiden dagar fick så Vildmannen sitt stora svenska genombrott. Den ursprungliga förebilden kommer dock främst från den romerske antikens mytiske hjälte Herkules, son till Guden Jupiter och prinsessan Alkmene. Han avbildades ofta med klubba och lejonskinn. Romarna byggde sedan vidare på de grekiska sagorna om honom.
I den grekiska mytologin kallas han för Herakles och det finns många berättelser om hur denne halvgud utfört stordåd. Redan i vaggan, säger sägnen, ströp han två ormar som skickats ned till honom från en svartsjuk Hera, Guden Zeus nya fru. Det sannolika är alltså att myten om halvguden sammansmälte med sagor om vildar, häxor och troll.

Vildmannen fick en samisk inramning när Sveriges riksråd drog igång ett stort projekt som skulle illustrera landet. I Riksarkivets samling finns en bild som är gjord av arkitekten, tecknaren och militären Erik Dahlbergh (1625-1703) och holländaren Johannes van den Aveelen (1655-1727).
Landskapsvapnet för Lappland, eller om det ska ses som en utvidgning av dåtidens symbolspråk för norra Sverige - vars skiss alltså Erik Dahlberg stod för - innehåller en rad illustrationer om samer. Här finns offerplats, trumma, kåta (byggd i trä) med en puttrande gryta i mitten, njalla, renar med ackjor. Den muskulösa Herkules, eller om det enbart ska ses som mytens Vildman, kan ses i ett nytt sammanhang. Men den svenska användningen hade många förlagor. I Danmarks kungavapen använde man sig också tidigt av två vildmän som sköldhållare. Förlagan var inspirerad av bland annat bilder som gjorde av den tyske konstnären Albrecht Dürer i slutet av 1500-talet. Han avbildade ofta dåtidens legender som handlade om både vildmän och vildkvinnor.

När landskapsvapnet för svenska Lappland fastställs 1949 finns Vilden kvar.
I de två länen Norrbotten och Västerbotten har symbolen sällskap med både renar och laxar. Medelhavets halvgud Herakles (eller om man så vill den romerske varianten Hercules) har alltså på något sätt inspirerat de svenska makthavarna i den sena medeltiden. Kanske såg man en kristen symbolik i halvgudens långa kamp mot det onda och i att hans död ledde till evigt liv? 
I sägnen avslutar Herakles sitt liv i Olympen, de högsta gudarnas boning.
Men hur mycket kände man till när symbolen fastställdes? Det kan också tänkas att man i första hand inspirerades av den medeltida centraleuropeiska idén om Vilden.
Det har visat sig vara svårt frigöra sig från denna starkt befästa manliga symbol, med eller utan Medelhavets halvgudar.

MARIA SÖDERBERG