När Torbjörn Holmström var 14 år gammal föll han från ett tak, och skadades svårt. Efter olyckan tillbringade han nio månader på Karolinska sjukhuset i Stockholm, och varje hälsning hemifrån betydde mycket.
En av dessa hälsningar kom från scoutkamraterna, och bestod av en ljudupptagning som gjordes i Arjeplogs kyrka tre veckor efter olyckan.
-Jag minns när det bandet kom, det var så himla kul med det som påminde om hem, berättar Torbjörn när vi sitter vid hans köksbord och lyssnar på inspelningen.



Bilden lånad av Torbjörn Holmström
Inspelningen från Scouternas invigningshögtid i Arjeplogs kyrka den 23 april 1967 väcker förstås många minnen.
-Det är Sigvard. Sigvard Dykert, säger Torbjörn med ett leende direkt när han hör de inledande orden.
Sigvard var präst i Arjeplog och ledare för scoutkåren, där Torbjörn Holmström var medlem.
-Scoutverksamheten var verkligen rolig, och jag tror att Sigvard tyckte det var lika roligt som vi att knyta knopar, kasta livlinor, göra upp eld och tälta. Det allra roligaste var att åka på läger, en gång var vi i Jäckvik en hel vecka, vid en bäck. Då var scouter från hela Norrbotten med, och vi byggde en bro minns jag. Jag tyckte det var så roligt att vara med, och vara ute i naturen.

Som så många andra barn och ungdomar tyckte Torbjörn Holmström även om att klättra och hoppa. En av lekplatserna var ett förrådstak från vilket de hoppade till ett rep som bundits fast i en tall bredvid.
-Jag hade väl gjort det hundratals gånger. Jag minns inte vad som hände just den här gången, men jag måste ju ha halkat, för jag vaknade på marken och kunde inte röra mig alls, berättar han.

Torbjörn hade ramlat handlöst från taket, med huvudet först. Ambulansen var upptagen, och jourhavande läkare, Göran Wemmenborn, fanns i Arvidsjaur. Torbjörn Holmström fördes dit med bårbil, och efter en första undersökning fick han beskedet att det förmodligen rörde sig om en ryggmärgsskada.
-Jag hade inte en aning om vad en ryggmärgsskada var, men jag tror att Göran Wemmenborn räddade livet på mig när han såg till att jag fick flyga direkt till Karolinska sjukhuset. Det fanns inte tillräckligt stor kunskap om sådana skador här i Norrbotten då.

Engagemanget för Torbjörn var stort i Arjeplog, och förutom besök av dem som hade möjlighet att hälsa på, fick han många brev och hälsningar från släkt och vänner. ASK ordnade bingo hemma i Arjeplog och samlade in pengar till bland annat en tv, som hjälpte honom genom många långa dygn i sjukhussängen.
-Det gjorde stor skillnad när jag fick den, minns Torbjörn.
Ljudböcker från sjukhusets bibliotek, på rullband, gav också innehåll åt konvalecenstiden.
-Jag lyssnade på alla böcker som fanns av doktor Wallquist, och han brukade hälsa på mig när han var i Stockholm. Han hade pondus, han pratade med läkarna på Karolinska och fick se mina röngtenplåtar. Det märktes att det var lite speciellt när Lappmarksdoktorn kom.

Torbjörn Holmström behandlades först på neurokirurgen, inledningsvis genom att ligga i skallsträck, sedan med steloperation i nacken. Sedan fick han flytta till neurorehab, och det skulle ta totalt nio månader innan han fick komma hem till Arjeplog igen.
-Det var en tuff tid, säger han. Och det var tufft att komma hem också. Jag hade ju min minnesbild av huset, men det var något helt annat när jag kom med rullstolen…

Sommaren efteråt fick Torbjörn Holmström besök av en sjukgymnast från Karolinska. Hon tyckte att han skulle skaffa sig körkort och bil.
-Jag sa förstås att det inte gick, men hon sa bara "Jag har åkt bil i New York med en man utan armar, du kan!"
Torbjörn var bara 16 år, men sjukgymnasten hjälpte honom att skriva ett brev till kungen och ansöka om dispens.
Och han fick både dispens och körkort. Första körlektionen blev att köra hem den specialanpassade bilen till Arjeplog från Piteå, med körskoleläraren Olle Sundström vid sin sida.

Efter gymnasieutbildningen i Piteå, samhällsvetenskaplig linje, och en kontorsutbildning i Tranås, fick Torbjörn Holmström jobb på Kyrkholmsskolan som kontorist och skolassistent. Det jobbet har han fortfarande kvar, även om han sedan i mars nu har sitt kontor på Hornavanskolan.

Och minnena från scout-åren finns också kvar, liksom den ljudupptagning som gjordes av Gunnar Westergren i Arjeplogs kyrka i april 1967.
Torbjörn Holmström har nu hela den 45 minuter långa inspelningen i digitaliserad form hemma hos sig. Här finns en något förkortad version, med bland annat tal av Sigvard Dykert, uppläsning av namnen på de scouter som deltog i invigningshögtiden och musik av Per-Ola "Poffen" Fjellström, Erling "Bella" Abrahamsson och Dan "Dade" Öberg.