I oktober 1928 blev Eskil Granberg överfallen och mycket svårt skadad av en björn. Det tog ett dygn innan han kom till sjukstugan i Arjeplog, och händelsen har under årens lopp uppmärksammats och berättats otaliga gånger i olika media och sammanhang.
1964 berättade Eskil Granberg om händelsen för Börje Granström. Delar av den intervjun finns att lyssna på i detta inslag.



Ur Silvermuseets samling / Foto: Kurt Kihlberg

I radioinslaget, som inte publiceras i sin helhet på grund av den tyvärr mycket dåliga ljudkvaliteten, berättar Eskil Granberg med egna ord om hur björnen anföll och sargade honom. Nedanstående berättelse grundar sig på de ord som går att urskilja i radioinslaget, samt den dokumentation som finns på Silvermuseet i Arjeplog.

Eskil Granberg bodde i Sadenåive, åtta mil norr om Arjeplog. Den där oktoberdagen, när Eskil var 33 år gammal, var han ute tillsammans med Lars Sjaggo på fjället Arvas för att leta efter strörenar. Plötsligt kom en björn rusande mot dem.
Båda männen sprang, och när Lars Sjaggo snubblade hoppade björnen bara över honom och hann snart ikapp Eskil Granberg, högg tag i hans arm och bröt omkull honom.

Björnen höll fast Eskil och började bita honom i huvudet. Han lämnade Eskil en stund, men kom strax tillbaka och bet och slet i armar och ben så att det knastrade, innan han gick undan igen.
Tredje gången björnen kom tillbaka var Eskil Granberg övertygad om att allt var över. Den här gången bet björnen inte, men slickade länge Eskils blodiga huvud, innan han slutligen avlägsnade sig från platsen.

I nattmörkret, när Eskil med svåra smärtor, fastbunden på en kälke fraktades över fjället mot Norra Bergnäs, bad han om att få bli ihjälslagen, men ingen verkställde hans begäran.
Einar Wallqvist hade fått bud om händelsen under natten, och mötte upp vid landsvägen. Ett dygn efter händelsen kom Eskil Granberg fram till sjukstugan i Arjeplog, där han blev kvar ett år.
I en av sina böcker skriver Wallqvist följande:
"De söndertrasade kläderna klipptes av Eskils kropp. Den bar fula märken efter de grova björntänderna, som genom lappens kött trängt in till benen. Lyckligtvis voro blott ena handens ben krossade. De grövre benen hade hållit. Över hjässan var mannen flådd liksom till en börjande skalpering, och den enda fläck av hans kropp, som var helt sårfri, var ansiktet, som han försiktigtvis borrat ned i snön. Jag räknade antalet sår på hans kropp till sammanlagt femtioen."

Mötet med björnen blev inte bara en smärtsam, utan även en dyrbar historia för Eskil Granberg, inte minst med tanke på all förlorad arbetsförtjänst under lång tid. Einar Wallqvist ansåg det vara märkligt att staten betalade ut ersättning för björnrivna kreatur, men inte människor. Tillsammans med Eskil Granberg skrev han därför till kungen och anhöll om att Eskil i vart fall skulle jämställas med en getabock och få någon form av ersättning.
Denna skrivelse vållade stor uppmärksamhet och debatt, men till slut fick Eskil en summa pengar för den skada han lidit.

I inslaget intervjuas även Konrad Sundkvist och Gunnar Marklund om björnfrossa. Konrad menar att björnfrossa egentligen handlar om jaktiver, och Gunnar Marklund berättar om en händelse när en kompis blev vittne till Gunnar Marklunds kamp mot en björn.
Kompisen satt i en björk, men kom ned när Gunnar Marklund fått död på björnen. Så skulle kompisen gå till en bäck och hämta vatten för att koka kaffe, men skakade så mycket att kaffepannan var helt tom när han kom tillbaka.

Klicka här nedan för att lyssna på Börje Granströms inslag med björnhistorier berättade av Eskil Granberg, Konrad Sundkvist och Gunnar Marklund: